Våren är kommen
Jag blir alltid lika glad, år efter år, när dem sopar gatorna.
Nu är våren här haaah, yes!
The one and only
"Att leva här och nu, att lyssna till sig själv, till kroppens signaler och vara lyhörd för sina behov - det är kunskaper var och en är född med. Ändå är det så många som idag lever i ett ständigt planerande inför framtiden eller som jagas av tankarna på det förflutna.".
Ett citat ur en bok jag fick av mina kusiner när jag var inlagd på sjukhuset,
"Mindfullness i vardagen", skriven av Ola Schenström.
Det var först idag som jag ägnade lite tid åt boken och läste på baksidan. Där fann jag meningen jag skrev ovan och boken hade med ens mitt fulla intresse.
Det känns som att jag själv skrivit de orden efter hur jag känner. Tur att det finns fler som tänker och drömmer som jag men som till min stora glädje lägger energi på sina tankar och skriver en bok.
Nu har jag helt enkelt lovat mig själv att ge boken en chans.
Huvudsaken är att man är medveten om sina brister, först då är man kapabel till att förändras.
Värre är det med de personer som är felfria från början och aldrig tar snedsteg, dem kan aldrig förändras till det bättre.
Min mormor vill så gärna att ja ska gå och prata med en livscoach när jag är frisk. Ja pallar inte.
Jag kan inte öppna mig för folk jag inte känner och jag vill absolut inte dela med mig av mitt liv till
främmande.
Tycker det är svårt att prata om svåra eller jobbiga saker "face to face", allt blir så mycket enklare när jag skriver. Ändå finns det så mycket jag utelämnar och försöker glömma. Fast glömma är svårt, helt jävla omöjligt., men varför ska livet vara lätt?
Bara mina närmsta känner mig, känner mitt mitt riktiga jag, men inte ens dem vet om mitt liv.
Mitt liv är svårt att förstå sig på om man inte helhjärtat vill lära känna mig.
Hur som helst, jag ser tusen anledningar till att inte gå till en psykolog, en person som får betalt för att jag ska snacka och denna "humma" igenkännande, eller med ett plågat ansiktsuttryck titta på mig och låtsas bli känslomässigt berörd.
Jag har gjort det förut och mina erfarenheter är inte av de positiva slaget.
Nepp, jag ger boken en chans sen tänker jag gå ut i det fina vårvädret och ge mitt liv en chans!
Just det...
Var på röntgen igår och jag tror det gick bra. Hoppas att läkaren hör av sig med resultatet idag!
Medan dem sprutade in kontrastvätska i rumpan på mig sa läkaren: "Har du stomi eller någonting?" (Vadå NÅGONTING?!) "Kontrastvätskan är nu i en påse.... "
Ja pucko, kolla mina journaler, trodde läkare var pålästa om sådant men tydligen inte haha? Aja hur som helst, av vad han kunde se så läckte det inte någonstans i tarmkanalen eller resorvaren, men han skulle ändå ta en extra titt på bilderna efter att dem (framkallts? :S)
Min läkare skulle återkomma med besked samma dag men hittills har jag inte hört ett knyst från sjukhuset, suck, det gör mig nervös, men jag tror inte det är något att oroa sig för.
Hoppas istället på att höra från sjukhuset idag! :D
Jag sov första natten i min lägenhet i natt och gud vad bra det kändes att äntligen vara HEMMA igen! Fast att inte behöva slåss om huvudkudden med mitt älskade lilla djur fick mig nästan att fälla en tår :P
Den katten har verkligen nästlat sig långt in i mitt hjärta. Faktum är att du är mitt hjärta <3
Lillebror, snart kommer du hem
Tänk, ett år har snart gått sen du klev på det där planet en tidig morgon.
Ett år ingen av oss någonsin kommer glömma
Ett år fyllt av upplevelser
Vi har haft fullt upp på olika håll, du och jag.
Men snart kommer du hem och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag har saknat dig.
Orden gör helt enkelt inte känslorna rättvisa.
Dock är jag glad att du inte varit här då jag mått som sämst, utan i stället fått chans att i stället minnas det här året med ett leende på läpparna.
Du åkte till USA, som ett barn och kommer nu hem med bagaget fyllt av minnen och förhoppningsvis glödje, nu 18 år gammal.
Jag är så glad för din skull att gjorde den gär resan, den var du verkligen värd, min fina lillebror.
Du har blivit så stor lillebror, så klok och duktig.
I Maj kommer jag och resten av familjen för att hälsa på dig.
Till dess håller jag mig uppdaterad här hemma och följer med glädje de steg du tar.
Jag är så stolt över dig och älskar dig massor min fina bror.
<3 <3 <3
Tänk, ett år har snart gått sen du klev på det där planet en tidig morgon.
Ett år ingen av oss någonsin kommer glömma
Ett år fyllt av upplevelser
Vi har haft fullt upp på olika håll, du och jag.
Men snart kommer du hem och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag har saknat dig.
Orden gör helt enkelt inte känslorna rättvisa.
Dock är jag glad att du inte varit här då jag mått som sämst, utan i stället fått chans att i stället minnas det här året med ett leende på läpparna.
Du åkte till USA, som ett barn och kommer nu hem med bagaget fyllt av minnen och förhoppningsvis glädje, nu 18 år gammal.
Jag är så glad för din skull att gjorde den gär resan, den var du verkligen värd, min fina lillebror.
Du har blivit så stor lillebror, så klok och duktig.
I Maj kommer jag och resten av familjen för att hälsa på dig.
Till dess håller jag mig uppdaterad här hemma och följer med glädje de steg du tar.
Jag är så stolt över dig och älskar dig massor min fina bror.
Haha just det, en turtle har du köpt också.
<3 <3 <3
En längtan och tusen planer
Idag har jag varit på hemligt uppdrag! Mer info om det en annan dag.
Påsen SYNS INTE (eller?) och den gav inte ens ifrån sig ett endaste litet ljud under de viktiga minuterna. LÖVELY!
Under min sjukskrivning har jag och min hjärna jobbat heltid med att planera min framtid och göra verklighet av mina drömmar.
Vad vill jag med mitt liv?
Vad blir jag lycklig av?
Vilka personer vill jag ha i mitt liv?
Vem vill JAG vara?
Osv osv osv...
Förra veckan hade jag bara drömmar, nu helt plötsligt- från ingen stans är allt verklighet och jag står plötsligt mitt emellan två val.
Öjöj, det låter som att jag har planer att åka till månen eller så.. men va fan, jag har tagit reda på vad som får mig att må bra. Det är ett stort steg för att utvecklas i sig själv.
Allt hänger på den där sablans röntgen!!!! Jag räknar stenhårt med att opereras i slutet av Mars. Annars rasar världen samman och mina planer blir till aska som försvinner i vinden. Faktum är att allt jag har längtat efter skiter sig i sådant fall.
JAG HOPPAS ATT ALLT GÅR I LÅS!
Nu har jag hur som helst fått tid för röntgen på onsdag håll alla tummarna för att den går vägen!
Hehe... på tal om att saker och ting skiter sig...
Efter mitt eftermiddags äventyr kom jag glad i hatten hem. Weeeeoooo, väl innanför dörren lossnar påsen. Tur att jag har haft en bra dag idag, annars hade jag nog dränkt mig i mina tårar. Men nu kan jag i stället l'gga ännu en dag bakom mig..
Jag kan utan tvekan säga att jag har fått en insyn i vad uttrycket "städa upp sin egen skit" innebär. Men TACK, det räcker, jag FATTTAR!
Från skitsnack till något helt annat.
Efter att skrubbat både kropp och badrum rent från skit går jag för att släppa ut min lilla älskling på tomten. Tror hon har kommit i trotsåldern för övrigt. Yatzy skriker tills jag ger med mig och släpper in respektive ut henne..
Självklart går katten raka vägen till poolen och är fast besluten att hoppa ner på isen.
Själv går jag ut och ställer mig i närheten för att kunna göra en brandkårsutryckning om mina misstankar gällande den tunna isen skulle befara sig vara korrekta..
Mycket riktigt. Katten hoppar ner på den knakande isen och struttar runt i sisådär 5 sekunder och är totalt obekymrad. Själv är jag spänd som en fiolsträng.
Öjöj, plums!! -Där fick Yatzy sig ett vinterdopp, jag hoppas hon sent ska glömma!
Hon är som ett barn som själv måste lära sig av sina misstag, det går inte att säga åt henne.
Men nu har jag en nöjd, torr och mätt kiseflicka som sussar gott på soffan.
Hann i alla fall knäppa av några bilder på blötdjuret då jag fått upp henne ur isvaken och in i värmen.
Att katter har nio liv är nog tur. Annars skulle du vara borta för länge sedan, mitt älskade lilla odjur. <3
Det går upp det går ner, den som lever får se..
Nu utlämnar jag mig ännu mer, men det är det som bloggen är till för i svåra stunder, då jag skäms allt för mycket och orden fastnar på tungan.
Jag tycker det är lättare att gömma mig bakom en datorskärm och låtsas att allt är toppen, klarar inte av att se folk i ögonen när jag pratar om det här. Men det är lika bra att forsätta på den inslagna vägen, men när det här är över kommer den här bloggen troligtvis gå en ljuv död till mötes. Fast jag är kluven i den frågan, den är bra för mig att ha och kunna blicka tillbaks i när det är tungt.
Remember yesterday
Dream about tomorrow
but live today,
just dem orden ska jag gadda på min vänstra skuldra.. Jag vill göra den nu, nu NU, men att tatuera och operera samtidigt vore inte rättvist mot kroppen.
Jag vet att det är ett ordspråk, men va fan den gick raka vägen in i mitt hjärta. Det är precis vad jag har lärt mig på den här resan; jag få aldrig glömma, vilket ärren på min mage för alltid kommer påminna mig om, i motvind samlar jag kraft genom att tänka på framtiden, men för det får jag inte glömma bort att leva i nuet och njuta av att jag är jag.
Aja I think u get it. Jag vill göra den tatueringen som en symbol om vad jag gått igenom, typ som en hyllning över att jag klarade mig igenom även då jag bara såg svart.
I höst förevigas den texten på min kropp.
Den här veckan började så bra och slutade i en katastrof, men jag lovar att va stark, jag lovar att vara glad och jag lovar att fortsätta framåt.
I måndags var jag på återbesök. Kirurgen klämde och kände på magen och "i". Kan inte minnas när jag blev så glad sist, började nästan gråta när orden "då bokar vi tid för nedläggning", nådde mina öron.
Jag visste inte var jag skulle ta vägen, satt där på britsen, med fötterna gungandes fram och tillbaka i luften och såg ut som en förväntansfull 5 åring, med ett leende upp till öronen. Jag ville bara vråla; JAAAAAAAAAAAAAA!
Sedan dess har jag svävat på moln.
Bakslaget kom igårkvälL.
Jag var hemma host mitt ex. Planen var att ta en promenad, men vi blev lata när skymningen föll och mörkret la sig som ett täcke. Kallt var det också. Fy tusan! Mysigare med film.
Fan, N är den person som jag fortfarande älskar mest i hela världen.
Ingen kan få mig så lycklig och ingen kan få mig så arg och ledsen.
Hur som, vi satt och kollade på film. As-soft och jag var hur glad som helst.
Nån där uppe såg väl antagligen min lycka och ansåg det onödigt att jag var glad, om så bara för en liten stund. Det var snabbt ordnat.
Jag låter negativ, sorry men ibland undrar jag om jag verkligen har förtjänat all den här skiten.
Jag halvlåg ner i exets soffan och var helt inne i filmen, plötsligt känner jag att det blir dyngsurt på hela magen, byxorna OCH den beiga soffan, you name it, katastrofen var ett faktum.
Påsjäveln hade lossnat.
Det är svårt att va stark och positiv när man får slag i ansiktet de få stunder man verkligen är lycklig.
Jag ville bara dö, försvinna från skammen och smutsen.
Fan vad jag hatade mig. Självklart började jag gråta och exet var så snäll, han ville hjälpa mig. Hjälpa mig med min egen skit.
Jag är så ledsen.
N sa "Det gör ingeting, det är sådant man får räkna med" och "Du kan inte hjälpa det"
Då tjöt jag ännu mer. Det är just det här med att jag är så maktlös som gör mig så förtvivlad. Min kropp lever sitt eget liv.
Inte nog med att jag hatar påsen överlag utan den ska jävlas med mig de få stunder jag vågar mig ut från mitt hus. Räcker det inte med ångest jag ständigt lever med, rädslan över att den ska lossna? Den bajslukt jag ständigt lever med i näsan? Eller den klåda och smärta den ger mig? Räcker det inte med den kampen att varje natt behöva gå upp och tömma en full påse hur trött jag än är, medan resen av huset sover gott?
Räcker inte det?!?!?!?!!?!
Jag känner mig redan som en disktrasa som ingen vill beblanda sig med.
Behöver inte bli mer förödmjukad, jag ligger redan på botten.
Idag är en svart dag, en dag fylld av ångest och förtvivlan. Kom inte för nära, fråga inget, känn inget utan lämna mig bara ifred, ensam bakom min mur av rädsla och skam. Autopiloten är igång och zombien går igen. Låt mig vara ifred.
Jag hatar mig själv för att jag ältar saker i everiheters evigheter, allt går bara runt, runt och släpper aldrig taget. Saker som berör mig försvinner aldrig ur minnet, iband önskar jag att jag kunde glömma. Glömma alla de saker som plågar mig så. Det är så mycket ni inte vet, ingenting ni någonsin kommer få veta.
Fast min längtan till att förtränga de dåliga minnen jag har skulle jag aldrig, aldrig våga uttala högt, då belönas jag väl med en stroke och tappar minnet.
Jag får troligtvis röntgentid nästa vecka, håll tummarna för att jag har turen med mig. Skulle bli så dödligt besviken om det inte ser bra ut. Pallar inte mer berg och dalbana.
Bildbomb
Snart är jag frisk och kan på heltid flytta hem till min lägenhet.
Min katt kommer troligtvis bli kvar hos mamma. Känns inte schysst att stänga in en katt, som numera är van vid att gå ute fritt, i en liten etta på 35 kvadrat. Sen är det väldigt trafikerat och jag skulle vara orolig konstant då hon är ute.
Det gör så ont att inte få ha sin älskling sovandes på huvudkudden mer, men jag vill att hon ska må bra och jag kommer hänga som ett klister här hemma hos mamma.
Mammas ena hund och min kattflicka har verkligen funnit varandra.
Denna blicken möttes jag av en dag. Någon vill in och värma tassarna i min säng<3
Le och världen är din
Längtan och förväntan uppblandat med ångest.
Jag har en pirrande känsla i magen. Samma känsla minns jag att jag upplevde vid varje skolstart efter sommarlovet, när jag var liten. Känslan är svår att beskriva med ett enda ord. Men...
Jag minns att jag var nervös och spänd inför vad som väntade, men framförallt fylld av förväntan.
Jag minns glädjen över att återse klasskompisarna efter sommaren.
Jag minns stoltheten som spred sig i min kropp då fröken påpekade att jag vuxit över sommaren.
Jag minns lyckan över att få berätta för kompisarna vad jag gjort på lovet och och få höra deras historier.
Jag minns tryggheten. Med ens var nervositeten, oron och ångesten bortblåst.
Det är vår i luften, solen skiner, snön smälter sakta bort och blommor börjar titta upp.
Jag är glad och mår bra mycket bättre än jag har gjort på länge. Det känns verkligen som att jag har kommit en bra bit på vägen. På kort tid har jag hunnit gå igenom en hel del och det har utvecklad mig enormt.
Jag vill inte påstå att jag har försändrats som person, men jag vågar nog påstå att jag har har fått chansen att se saker ur ett annat perspektiv och uppskattar numera små ting jag aldrig tidigare skulle ägnat en tanke åt.
Visst har självförtroendet fått sig en rejäl törn efter hösten och vinterns resa genom hopp och förtrivlan, men nu känner jag mig starkare både psykiskt och fysiskt.
Tidigare hatade jag mitt är men nu älskar jag det nästan.
Jag ser det numera som ett riktmärke genom livet som påminner mig om att ta vara på min tid och fokusera på att må bra.
I MORGON är det dags för återbesök på sjukhuset. Vi ska tydligen bara dit och prata om hur jag mår och om hur allt har gått hittills. Jag är riktigt taggad! Äntligen kan jag börja se slutet på den här jävla mardrömmen.
TVÅ MÅNADER har passerat sedan jag opererades och äntligen är det dags för finalen (hehe, känns lite som att jag har vunnit en tävling, en tävling mot tiden, skräcken och ångesten) men snart är det över och jag kan pusta ut och låta pulsen varva ner. Jag vann. Jag är så jävla BRA! Haha okej, jag kanske inte ska ta åt mig hela äran utan lämna lite kvar åt kirurgerna, men en liten eloge kan jag ändå med gott samvete ge mig själv.
Jag tog mig igenom med livet, gnistan och hoppet i behåll ;)
Själv tycker jag att det känns onödigt att bara åka till sjukhuset för att prata om hur jag mår, jag vill skickas på röntgen direkt... !!!!! Lite jag i ett nötskal, fort men fel (i en jäkla fart.)
Jag längtar nått så oerhört till dagen då jag slipper stomin, samtidigt är jag rädd för att återigen bli besviken och råka ut för bakslag. Jag vet att jag inte blint ska räkna med att få bort stomin efter 2 månader då min dom först var att ha den 6-8 månader, men det har liksom varit min lykta i mörkret.
Jag känner mig inte redo för att få beskedet från röntgen. Att få operatonstid redan känns för mig helt klart för bra för att vara sant. Jag har inga krafter eller lust att ta ut nån lycka i förskott, jag bara hoppas att allt har gått bra och magen har läkt som den ska så att hag så fort som möjligt kan få lägga den här tiden bakom mig.
Va fan. JAG MÅR BRA!!
Visst krånglar stomin en hel del och knäcker psyket allt som oftast, men jag har insett att det bara är att gilla läget. Okej jag ljög. GILLA är en klar överdrift, jag har snarare lärt mig att accepterat läget.
Kroppen överlag mår toppen! Jag skulle utan tvekan kunna göra några sit ups här och nu men jag har träningsförbud. Poängen i det hela är hur som helst: Magen mår bra och jag har inte ont.
Jag tycker det är frustrerande att bara gå och vänta ut tiden och läkningsprosessen. Jag har noll tålamod.
JAG HAR TRE ÖNSKNINGAR:
- Ge mig snabb röntgentid
- Ge mig ett bra röntgenbesked
- Operera mig helst inom 2 veckor, max 3 veckor!
Snälla snälla snälla snälla.
Min längtan är inte av denna värld men snart är the D-day här och sen är det soooommar :D L Y C K A .
Jag lovar att jag kommer hoppa jämfota ut ur KS entré när jag blir utskriven efter sista operationen, med tarmarna på insidan och glädjeruset som en bubbla omkring mig.
Mina två kompisar Lo och Thommy Dee, har lovat att komma till sjukan med champange. Jag säger då det.. Undra vad sjuksyrrorna kommer anse om detta (men det återstår väl att se. ;) )
Själv ser jag det som ett perfet tillfälle att fira, inte varje dag man får tarmarna inopererade i magen igen så va fan.. Hahahahihihiohohoweeo! JAG LÄÄÄÄÄNGTAR!
Hahaha Yatzy Banan, Yatzy, Odjuret, Djuret, Skrutti, Atzy, Meow och så vidare, kärt barn har många namn så att säga. Hur som helst, min katt har även hon snittats i magen och är numera ett steriliserat vilddjur som går lös och bråkar med mammas fåglar ute på tomten.
Love u <3
Första promenaden någonsin :) 1.
2.
Bye, hörs antagligen i morn och då hoppas jag kunna meddela en röntgendag :D
