rizz

Undersökningen gick snabbt och resultatet var solklart. Inte heller min ändtarm går att rädda.  Cancerrisken är för hög och polyptillväxten alltför aggresiv även i den. Jag bönade och bad och frågade läkaren "Går det inte att bara bränna bort polyperna??!" Svaret blev självklart nej. Vad fan hade jag förväntat mig.

Så här står jag nu. Operationen sker i januari -12. Stomi-påse och bäckenbottenresorvar (eller hur det nu stavas) kommer jag fängslas fast med. Läkaren berättade att efter operationen kommer mina chanser att bli gravid vara minimalt små. Vet att det är fånigt men faaan inte nog för att dem skär upp hela min mage och jag kommer märkas för livet med ett fult ärr över hela magen. Jag kommer berövas gåvan att kunna få barn på naturlig väg. Tycker helt ärligt att det är piss och helvete.

Efter dagens besked ligger jag åter igen på asfalten och chippar efter luft,  så ensam o naken, vettskrämd och ledsen. Jag känner mig så maktlös. Är så trött på att va stark. Är så trött på att kämpa. Det känns som att jag är fast i kvicksand.- Ju mer jag kämpar emot desto snabbare sjunker jag. Orkar snart inte mer. Råkade nämna för läkaren om mina tankar svarta.  Läkaren började gagga med sin jävla äckliga pedagogiska röst om ditten o datten och talade om hur ung jag är och påtalade att jag har hela livet framför mig. Men va fan jag är så trött på att kämpa. Om livet ska fortsätta såhär till jag är gammal o grå ger jag upp redan nu. Är så trött på att kämpa för gäves. orkar inte med äckelpositiva idioter som ska komma o tala om för mig hur underbart o vackert livet är nu.  Han skrev hur som helst ut något antidepresivt. Jävla idiot, som om några lyckopiller skulle förändra min situation och få mig på bättre tankar.

Vet att man ska va stark. Omgivningen förväntar sig det.  Så är det bara. Allt ska alltid vara så jävla bra och om det mot förmodan inte är det så ska man vara någon jävla martyr som sliter o har glöden igång ändå, en riktig hjälpte och kämpe. Varför ska man alltid behöva eller försöka vara så jävla duktig och positiv och låtsas vara någon man inte är? Allt detta för att göra omgivningen glad? Jag är inte stark. Varför förväntar sig alla det av mig? Jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att alltid bli besviken. Besviken på mina höga förhoppningar om att allt kommer bli bra. Jag är trött på hurtiga ordspråk som:  "Allting kommer lösa sig till det bästa" eller "allting har en mening" . Vad fan är meningen med det här???

Mina vänner o familj säger att dem förstår att jag är ledsen och mår dåligt men det räcker inte. Jag är ensam. Så jävla ensam och rädd. Jag känner mig fångad och ingen kan nå mig. Det är jag och mina känslor. Så inslutna i varandra, så långt ifrån dit ingen kan nå. Jag har ingen att dela mina känslor med för ingen förstår mig.

ATT FÖRSTÅ och ha förståelse är två skilda ting inser jag nu. Det gör mig så rädd, det är bara jag och min kropp.