rizz

Har haft den här bloggen i lite mindre än en vecka men har inte kunnat skriva ett ord. Har så många tankar och känslor inom mig att jag jag inte vet var i högen jag ska börja rota. Men nu finns det ingen återvändo. Startskottet kom nu på kvällen då jag fick ett mail av en gammal barndomskompis som undrade hur jag mår. Vad svarar man på en sådan fråga? Jag är så innerligt trött på alla ytliga frågor och på allt kallsnack. Standardfrasen för svensson är ju fan " jo det är bra, hur är det med dig?"Men i själva verket bryr man sig inte ett skit.  Blir så jävla trött. Varför är alla så ytliga??? Jag är fast i en sjuk kropp. Det är inte svaret man vill ha på en alldaglig standardfras som inte betyder ett piss. Frågan "Hur mår du har helt klart förlorat sin mening för mig.

För att få ett slut på den dåliga vanan gör jag ett försök i att uttrycka mig skriftligt. Därför startar jag denna blogg. Likaså kan mina vänner ta del av mina känslor och följa mitt liv i med och motgångar.

Lite trist start på den här bloggen måste jag medge hehe men man vet aldrig när livet spelar en ett spratt...

Så hur mår jag?

Jo jag mår piss och helvete. Har tydligen en sjukdom som heter Familjär Adenomatös Poltypos.

Tyckte att mitt liv äntligen hade börjat vända, jag hade äntligen vind i seglen och en klar framtidsbild om var jag ville bli. Jag lämnade Stockholm för att komma bort från ett trasigt förhållande och få börja om på ny kula. Trodde flytten ooch studier nere i Malmö skulle bli startskottet för ett nytt liv men icke. Istället för ägna tid för studier låg jag i fosterställning i min säng, helt isolerad från omvärlden, varvat med att hänga på toa o skita blod alternativt spy , för omväxlings skull.  Jag har alltid trott att min snabba mage o många toabesök berodde på snabb ämnesomsättning men icke...

För att göra en lång historia kort så berättade jag för mamma om mina magsmärtor o allt däromkring o det var början på något jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag har alltid haft kännslan av "odödlighet" men här fick jag ett ordentligt uppvaknande. Gick till tant doktorn som kontaterade att ja hade extremt långa järnnivåer och att mina reservdepåer var så gott som tömda. Får sedan en tid tillbaka järninjektioner två gånger i veckan..

Min dumma jävla läkare avfärdade helt mina symptom om blod i avföringen med att " du har antagligen analsprickor eller hemmoroyder alternativt magsår.... jävla idiot är allt jag kan säga.

Jag har verkligen min mamma att tacka för att hon stod på sig o krävde gastro- endo- skopi o allt va dem heter... o här sitter jag nu med cellförändringar i tjocktarmen... 22 bast. KUL

Har så svårt att smälta allting.

Personer i min omgivning säger till mig:Var glad, du har inte hunnit få cancer....

...VAR GLAD....?!

Jag ÄR  glad och tacksam över att jag inte har cancer men det är så jävla enkelt för alla andra att säga att jag ska va tacksam. jag ÄR tacksam men det här är heller inget jag har valt o jag vill ingket hellre än slippa den här skiten och BARA VA FRIIIIIISK

Inser verkligen hur tacksam man ska vara för att man är frisk... jag har alltid klagat på mitt utseende...: jag har ingen käklinje, jag är gigantisk, tjock o alldeles för lång .. alltid haft komplex över min mage som vilken tjej som helst. Efter att ha pratat med doktorn om min kommande operation där dem ska öppna upp stort sett hela magen känns lite överflödigt fett på min mage helt ovässentligt. Man ska va glad för att man själv o folk i sin omgivning är frisk och mår bra.

Hursom... I morn är det dags för den sista endoskopin... Jag har tydligen en polyp i ändtarmen och den är avgörande för vilken operation dem ska göra på mig. Jag hoppas o ber att den sitter så pass bra till att den ryker med när tjocktarmen avlägnas. Vägrar stomi !!!!!!!!!!!!!!!!!! Har fastat sedan igår och allt jag tänker på är en fet stor jävla pizzza. MUMSSS!! Men i morn får jag äta mat igen!!! Tror fan mat är bland det bästa som finns!!!

Ska sova nu o ladda batterierna inför en krävande morgondag <3