En skräckblandad förtjusning, åter- besök i Mars
Tiden läker alla sår men minnena består, ärren också för den delen men dem bleknar med tiden.
Jag älskar min mormor och morfar.
Ni har alltid tagit hand om mig och min lillebror när mamma och pappa varit på olika håll ute i världen.
Ni har tröstat mig när jag mött motgångar genom livet.
Ni har stöttat mig i saker jag aldrig trodde jag skulle klara av.
Ni har glatt er åt mina framgångar.
Vi kan skratta tillsammans och vi kan bråka.
Men vad skulle en familj vara utan känslor?
Jag vet att ni älskar mig, lika mycket som jag älskar er.
Nu är det sjukstuga i Risebo, japp så är namnet på vårt hus.
Med all uppståndelse och stress kring mig har nu mamma gått och fått Bältros.
Stackars älskade mamma, som om det inte räckte med mig och min läckande bajspåse på magen. All kärlek till dig.
Tur att syster Jane (mormor) bara bor ett stenkast härifrån.
Nå mormor, "Äntligen pensionär, nu börjar det roliga!" (Just så stod det på ett "Krya på dig- kort" jag fått av en kär vän...) Vaför hon gett mig ett kort med just det budskapet är en helt annan femma haha ;)
Tur för mormor att hon har ett vuxet barnbarn som stjäl all hennes lediga tid om dagarna! Vad skulle du annars fördriva dagarna med?? ;)
Haha jag kan ändå inte låta bli att skratta åt denna bittra tid, omringad av all SKIT, fan vad jag kommer fira när den här satans, helvetes jävla, pisstiden är över. Ursäkta för ovårdat språk men det är just precis så jag känner.
Dagarna rullar på och jag hänger med, eller som min mamma skulle uttrycka sig: Slö, slapp och likgiltig. Fast likgiltig är kanske inte direkt rätt ord att beskriva min tillvaro med. Otålig stämmer bättre in.
Nu räknar jag dagarna till operation nummer två, dock är jag rädd att längta för mycket så att tiden i stället går långsammara och på så vis blir ännu mer outhärdlig.
Jag är också rädd för att opereras igen men va fan, det kan väl inte bli värre än sist.. En skräckblandad förtjusnig helt enkelt!Som det är nu är jag trött och irriterad på situationen.
Jag känner mig fortfarande inte tillfreds med att ha min tarm fastsydd i huden.Den gör ont, spänner och är fruktasvärt äcklig.
Jag hatar att ha stomi, jag hatar att känna mig handikappad och hjälplös. Jag hatar att ha ont.
Jag veeeeet att jag ska va tacksam att min tid med stomin kortats ner till 2 månader och visst är jag glad för det, men all denna glädje försvinner, då påsen läcker och skiten rinner ut på huden, innanför klistret på påsen och lämar kvar röd, irriterad hud som på vissa ställen är helt flådd och öm och vid beröring ger samma ilande känsla som brännmärken.
När det bränner till innanför stomipåsen är glädjen borta och frustrationen total. Då vill jag bara gråta, skrika och försvinna ut ur min kropp och helt enkelt komma tillbaka när smärtan är borta och påsen ett minne blott, eller väckas i min säng och få höra mammas lugna röst, stilla viska till mig, "Lugn det var bara en dröm."
Jag hatar den. Jag hatar den. Jag hatar hatar hatar den!!!!!!!! Fast tack vare den slapp jag cancer och det är väl förväl.
Jag kommer vara tacksam när allt det här är pasé men just nu har jag svårt att känna kärlek till denna frätande bajspåse.
Jag vill inte umgås med mina vänner utan håller mig mest hemma då jag inte litar på min stomi. Den läcker ibland och utan förvarning ger den ibland ifrån sig pruttande ljud. All denna oro och stress för att den ska svika mig tär nått så fruktansvärt på mitt psyke.
Ärret bredvid blir finare för varje dag, tack än en gång till mina omtänksamma kirurger som sydde ihop mig så fint!
Jag ber om ursäkt för allt mitt gnäll och min vekhet, men nu är det färdigältat för idag.
Ytterligare en dag har passerat och visst klarade jag av den.
Jag var bara tvungen att avreagera mig och det känns bra att få släppa på trycket och låta ilskan och frustrationen blossa upp och försvinna och i stället ge plats för positiva tankar och förväntningar i stället.
Tack,
Mölletorparna
Nabi
Lisa
Madeleine m. familj
Pamela
Johanna m. familj
Josefine m. familj
Josefin
Emma
Lotten
Ellen m. familj
Ivar
Internationella Skolan, Täby (speciellt tack till Lisa, Jan och Sonja, Fia och Susanne)
Linda
Kim,
för ert peppande och er värme, samt tack till er som hört av er på fb.
Ett speciellt tack vill jag ge min mamma, mormor & morfar. Jag vet helt ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan er. Jag skulle vara vilsen, ensam och jag skulle gett upp för länge sedan. Er kärlek är det finaste jag har och den ska jag vara rädd om.
Kommentarer
Postat av: Anonymus
Shit vad du skriver bra. Har lus läst vart enda inlägg. Hoppas att allt kommer att gå bra med dig. Önskar dig allt mitt lycka till!! Fortsätt kämpa. :)
Postat av: Rizz
Tack för dina vänliga ord och det gläder mig att du gillar mitt sätt att uttrycka mig.
Jättetack verkligen! :)
Trackback
