"Det finns alltid dem som har det värre"
Inga bekymmer
Det fanns en tid då jag kände mig nere och missnöjd med mig själv. Istället för att tycka om mig själv och vara nöjd, jämförde jag mig själv med enligt mig misslyckade eller fula personer.
All denna bekräftelse i min strävan i att själv nå upp till mina mål och krav. Min strävan mot lycka.
Lycka över att vara jag och inte den där feta, finniga tjejen i kassan, som gömmer sina utstående ögon bakom ett par fula glasögon.
Skadjeglädje. Ren och skär elakhet. Mina åsikter höll jag för mig själv, men vem ger mig rätten att kritisera andra och gotta mig i deras skavanker?
Fast vadå "skavanker"?
Vem är jag att döma?
Allt detta för att själv inte känna mig så förbannat jävla misslyckad.
I fredags blev jag åter inlagd på sjukan. Den här gången med 40 graders feber, mag- och ryggsmärtor samt andningsbesvär och svimningsattacker. Att det inte blev något långvarigt besök tror jag de flesta vid det här laget redan har listat ut.
Min sjukhusskräck kommer bli min död en vacker dag.
Dagen då jag skrev ut mig själv, delade jag rum med en medelålders dam.
Hon var så snäll. Hon var så omtänksam och pigg. Hon hade inte fått äta sedan 17 Januari. Hon var så sjuk. Hon hade cancer.
Men gnistan och viljan hos henne fanns fortfarande där. Hon strålade styrka, hopp och tapperhet och gjorde mig helt förstummad.
Jag tyckte så synd om henne, medveten om att mitt medlidande var det sista hon behöver.
Det är i möten med sådana här personer som man vaknar upp och inser hur tacksam man ska vara. Jag gjorde i alla fall det.
Jävla cancer. Det är så orättvist.
Där låg jag i sängen bredvid och skämdes. Skämdes över att jag haft mage att beklaga mig över mina operationer, min stomi och allt däromkring.
Damen bredvid mig ville inget heller än att opereras, men hon får inte opereras än, på grund av en rad olika faktorer, som jag vid det här laget har glömt bort.
Själv är jag friskförklarad och väntar bara på nästa operation som ska befria mig från stomin.
Idag är det exakt en månad till mitt återbesök då jag förhoppningsvis får min operationstid.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går vägen för "Tanten Bredvid" och jag längtar till dagen då jag får chans att börja leva igen och jag vet att den dagen snart är här.
Jag är min egen lyckas smed och jag bestämmer själv om jag duger och räcker till. Detta utan att jämföra mig med alla andra.
Ps. Jag var inte döende utan det var bara ljuva influensa som stod för dörren.
Kommentarer
Trackback
