Ett par slitna skor
Vänskap
Vi lever med främmande människor omkring oss, vi lever med bekanta människor omkring oss, vi lever med nära och kära omkring oss.
Vi möter våra kärlekar genom livet och lika så fiender, lagom portionerat ut genom livet.
Jag lever mitt liv, du lever ditt, några lever ett liv, vissa lever andras liv, somliga lever dubbelliv och några lever inte alls.
Jag vill inte bli en sådan person som bara låter livet passera och på ålderns höst beklaga mig över åren som bara försvann... Jag vill leva ut mitt liv till fullo, som om det inte fanns något slut.
Fast inget slut...?Finns det då en början? För mig är "början" att våga chansa, att ta steget och handlöst slänga sig ut i luften och hoppas på det bästa. Vad händer om man aldrig tar steget?
Tänkt så mycket man skulle går miste om. Minnen och glada skratt skördar jag på vägen.
Jag har många par skor att välja mellan.
I stället för att välja dem högklackade, plastiga, hala och opålitliga skorna, som får mig att vingla hit och dit, väljer jag ett troget par.
Ett par skor jag sprungit med över stock och sten,
till mitt hjärta bultat och andningen gått i sken.
På dessa skor jag alltid kan lita,
även då omvärlden mig omkull vill slita.
Det är så mycket jag vill göra på min resa och det finns så mycket jag kan klara av,
ändå blir ingenting av.
Jag vill inte ligga kvar i min säng och se mitt liv försvinna och jag vill inte ha något som håller mig tillbaka,
istället livet får mig omskaka.
Här gäller det att ta steget och ta del av livet,
som är dig givet.
Mitt liv, mina val, min väg.
Just så står det skrivet på min fot.
Jag har ett liv att fylla med mina upplevelser och dagar,
så mycket som jag någonsin orkar och behagar.
Vänner och familj kan endast hjälpa mig på vägen, med goda råd och förslag men skydda mig från mina skrubbsår,
är inget som går.
Dem läker av sig självt och jag består
och blir smartare för varje år.
Du får gärna följa med på min resa genom rätt och fel, men gnäll över skavsår är inget jag vill höra,
för slå ner på takten kommer jag aldrig att göra.
Jag och mina trasiga skor har ett långt förflutet.
Ett starkt band som håller ihop oss till slutet.
För mig är det ett tecken på vänskap som vi tillsammans bygger upp under livets glada dagar
och som prövar oss då oturen över oss haglar.
Mina skor och jag kommer alltid göra oss en egen väg, en väg som kommer leda oss genom livet, upp och ner genom tiden,
tills min kropp blir helt trött och förvriden.
Först då ska jag stanna upp och luta mig tillbaka.
Glad och tacksam över allt som kommit i min väg och kanske med dig få skratta åt livets alla dagar,
då vi gjort vad vi själva behagar.
Tack till mina fina vänner, om du känner dig berörd är du troligtvis en av dem jag tänkte på i skrivande stund och jag är tacksam över att få vandra genom livet med just dig.
Ps. Ta livet med en klackspark ;)
Kommentarer
Postat av: Sarah
<3 <3 <3
Trackback
