Ta ett djupt andetag och räkna till 10...
Om du nu finns nån stans långt där uppe... Ge mig lite glädje och medvind.
Börja agera.
Mina känslor kring den är svåra att beskriva och rätt diffusa.
Samtidigt som den är befriande och avlastande, får den mig att skämmas över mig själv och det känns som att den stjäl min sista stolthet och värdighet jag har kvar, i takt med varje inlägg jag skiter ut.
Min självkänsla är lika med noll.
Mitt i allt elände och skam ger den mig styrka och hjälper till att hela min trasiga själ.
Den ger mig möjlighet att bearbeta och dela med mig av mina tankar och upplevelser, toppar som dalar, med personer som verkligen bryr sig.
Trots all ångest bloggen orsakar tänker jag ändå fortsätta på den inslagna vägen.
Jag har ingenting att dölja längre. Jag är jag och det här är jag. Take it or leave it.
Folk får tycka att jag är äcklig, jag har inte direkt valt min situation.
Just precis därför har jag ingenting att skämmas över.
Jag borde vara stolt över hur mycket jag har klarat av de senaste månaderna.
Konstigt egentligen, det här hade jag inte ens kunna föreställa mig för ett år sedan.
Jag fick en snabbvisit i underbara Malmö, där jag fick chansen att lära känna en av de finaste och omtänksammaste människorna jag någonsin träffat.
Nu är jag tillbaks i mammas hus, utan utbildning, utan jobb och med endast en sjukskrivning att skryta med. Märkligt.
På sistonne har jag betett mig illa. Riktigt illa. Jag klarar inte av att hantera mig själv länge och all min ilska går ut över dem jag älskar mest.
Men jag kan inte hjälpa det! Eller hjälpa det kan jag ju så klart, då jag är medveten om mina handlingar och hur illa jag gör min omgivning, men jag kan inte kontrollera alla känslor och den smärta jag lever med.
Tillslut exploderar jag och då går det ut över dem som står bredvid.
Jag blir snart galen.
Många gånger har jag tänkt tanken att matstrejka fram till stomin avlägsnas. Det är efter maten som den är som mest smärtsam. Fuck vad aktiv en liten tarmjävel kan va mellan måltiderna.
Den spottar ut o pruttar o fräser, kliar, skaver och gör helvetiskt ont. Jag vet att matsstrejk inte skulle bidra till något positivt, utan snarare resultera i längre tid i detta helvete.
Komiskt nog var själva skräcken för stomin mitt största problem innan operationen, nu kan jag helt klart meddela att jag har ändrat uppfattning. Den idioten som sa till mig att jag inte kommer märka av min stomi (påstod att man inte har känsel i tarmen) skulle jag vilja slå med någonting riktigt hårt. Den jäveln har nog aldrig själv haft tarmarna stickandes ut på magen och borde fråntas rätten att yttra sig i påståenden liknande detta.
Jag är en tickande bomb, helt skinnflådd och spritt språngande galen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack alla ni som berömmer mig för min blogg och hur jag uttrycker mig. Jag blir både stolt och lite generad.
Ni som känner mig vet hur svårt jag har för att ta emot komplimanger. I stället slår dem ifrån mig.
Lika så känner jag mig pressad vid beröm över saker jag presterar eller tar mig för. Jag blir såklart stolt och känner mig upprymd, men en del av mig är livrädd och stressad över att inte uppfylla förväntningarna som uppstår och i stället bli en besvikelse. Jag låter mig blockeras totalt av min osäkerhet.
Jag lovar att jag ska arbeta med min självkänsla längre fram men i dagsläget känns det projektet aningens tungrott när bajset flödar. I natt lossnade påsen mitt i natten.
Oj vad jag skrattade åt min tarms lilla spratt. Fetlögn. Det gjorde jag inte.
Jag känner mig frustrerad och otillräcklig som inte kan styra min kropp eller ta hand om mig själv. Känns som att jag är tillbaks i kiss & bajsåldern igen, i alla fall fast i det sistnämnda.
Min kropp är åter 3 år och jag kan inte göra ett skit åt det.
Tankarna som kretsar 24/7 i min trötta hjärna är:
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Jag vill bara vara frisk.
Jag vill inte vara äcklig.
Jag vill inte vara till besvär.
Jag vill kunna klara mig själv.
Jag vill känna mig vacker
Jag vill kunna ha vilka kläder jag vill
Jag vill träna
Jag vill kunna sova en hel natt utan avbrott
Jag vill kunna skratta och verkligen mena det
Min längtan tar död på mig.
Ledsen över gnälligt inlägg men jag nämnde tidigare att det här inte är en blogg där jag meddelar hur många Kaffe Latte jag druckit idag och hur den där klänningen ser ut som jag bara måååååååååååste ha.
Som avslutning kan jag meddela alla minus med att ha stomi (+:en är betydligt färre och jag tror ni utan närmare eftertanke kan lista ut vad jag anser vara + med min stomi (en väsentlig punkt i ofs... men skit samma)
Minus med stomin:
Gör ont och jag är skinnflådd
Kliar under plattan
Läcker
Pruttar
Jag kan inte äta när jag vill
Jag kan inte duscha när jag vill
Jag kan inte ha vilka kläder jag vill
På tal om dessa läten som min äckliga stomi ger ifrån sig. Mamma säger att hon inte hör ljuden men jag tror hon ljuger.
Faktum kvarstår oavsett: Jag skäms.
Idag satt jag inne på apoteket för att hämta ut en spray till stomin
(jag var på F R U K T A N S V Ä R T D.Å.L.I.G.T H U M Ö R.)
Bredvid mig satt en äldre lady och min lilla ovän på magen gav ifrån sig en redig blöt prutt (i plural). Kärringen stirrade på mig som om jag var dum i huvudet. Hahah uuuuh vad jag var sugen på att trycka upp min bajspåse i ansiktet på henne!!
Ska jag behöva meddela hela världen " Hej jag har stomi och det är inte jag som sitter här och fiser!" Eller vad?
Nu ska jag somna ifrån den här jälvla dagen.
Kommentarer
Trackback
