rizz

Tanken var att jag skulle skriva lite här varje dag men det har jag inte alls haft möjlighet till att göra på grund av mitt dåvarande tillstånd. Jävlar vilken helvetesvecka det har varit, men skam den som ger sig!

Efter att själv ha läst igenom mitt tidigare inlägg och fräshat upp minnet delar jag nu mina tankar med er. Ni får ursäkta om historien är virrig, svenska gramatiken sviktar eller om ni finner ord i texten som inte bör vara där -jag frisäger mig helt och skyller på morfinet och alla andra kryddor i min kropp. ;)

Min vandring mot friskhet har verkligen satt viljan och styrkan hos mig på prov.  Mycket av sjukhustiden är en dimma och de minnen jag har vill jag helst glömma, men glömma är ju just det jag inte får göra. Jag ska dra nytta av mina minnen och erfarenheter från denna tid, allt för att bearbeta mina upplevelser. Nu inser jag att jag aldrig kommer vara ensam, jag är älskad och betydelsefull. Att jag skriver denna mening kan anses onödigt för vissa men oj så viktigt för mig- ibland behöver man påminna sig om hur viktig man är och inte se det som en  självklarhet. Konstigt att saker som detta ska behöva ske för att man ska vankna upp lära sig att uppskatta sig själv och med stolthet kunna bära upp sig själv. Jag kommer för alltid vara stolt över att vara jag. Detta är självrespekt för mig och för att  bli respekterad av andra bör  man i första hand acceptera och respektera sig själv.

Som jag tidigare nämnde delade jag rum med en nyopererad, väldigt gammal tant. Klockan 23:00 somnade jag avslappnad och lugn med hjälp av diverse piller samt försedd med öronproppar.

Mitt i natten, runt 03, hör jag i sömnen (genom öronpropparna), hur denna tant kraxar, stönar och ber:

"Snääääälllla, snääääääällla, hjäääääääääälp mig, snääääääääälla snääääääälla (Hjälp tänkte jag, vad är detta för mardröm? ) Snäääääääällla DU, tryck på knappen (larmknappen) - först där kvicknade jag till, tryckte på larmknappen hos mig och skuttade smidigt ur sängen för att sedan studsa ut i korridoren efter lite personal/ livstecken. Efter ett tag fick jag tag i en "nattsyrra" och läget var åter under kontroll.

"Stackars tant", tänkte jag där jag åter låg i min säng, i väntan på John Blund.

Jag tänkte, "Gud så jobbigt att ha så ont- TUR att jag är ung... " men oj vad jag fick äta upp den tanken om att jag skulle klara operationen bättre hahahahha!

Själva operationen gick strålande. Jag var första patienten för dagen att möta kniven. Vid 7-tiden rullades jag iväg mot operation.

Snittet blev mindre än dem beräknat och kirurgerna sydde jättefint på insidan av huden så om något(några?) år kommer bara ett sträck påminna mig om en jobbig med gången tid.... inte allt för länge sedan. (Hoppas jag)

Där efter blev det desto värre. Som man tydligen görs, väcktes jag upp efter operationen, vid sidan av operationsbordet. Dessvärre hade inte min ryggmärgsbedövning gett full effekt och allt jag minns är strålande smärta som gör att jag spyr och därefter åter tuppar av.

Nästa gång jag vaknade befann jag mig på uppvakningen (en mellanhalt man gör från det att man kommer från operationen tills man är redo att komma upp på avdelningen) och denna gång har ryggbedövningen gett för mycket effekt och "förlamat" hela min vänstra kroppshalva samt gett mig svårigheter att andas och jag känner hur paniken börjar krypa. Vilket dem rätt, enlig snabbt justerar.. (frågan är om mamma anser det samma? ;) )

Det sista jag minns på uppvakningen är att jag helt plötsligt börjar krampa/typ krysta ut blod i stora mängder ur rumpan. Självklart blev jag åter livrädd och mitt blodtryck rasade snabbt ner till 40/23 och jag minnas hur mina tankar börjar rulla : "Hjälp jag vill inte dö nu, Jag får inte sluta andas, Mamma får inte se mig dö, Jag har inte levt färdigt mitt liv" och osv osv.... älskade mamma försökte trösta mig men när jag väl nås av paniken drar jag så lätt iväg. Det blev tal om blodtransfusion och jag minns hur jag äcklades av tanken att ha någon annans blod i mina ådror-.... jag tänkte på AIDS och allt möjligt... självklart är den risken minimal, om inte omöjlig??? Men det är inte lätt att vara klok när det är svårt, tankarna stormade helt enkelt. Tillslut stoppas mitt "blodbad" med en spruta som levrar blod och jag slapp undan att få någon annan persons blod.

Väl uppe på avelningen som stank bajs och omgiven av patienter likt mig själv; gråtandes, spyende och stönande hasandes runt eller jämrandes från sina rum, kände jag mig döende.

Veckan passerade i ett töcken. En dag var det dags att stänga av min ryggmlärgsbedövning för att senare kunna kopplas bort. Äntligen tänkte jag, nu snart, kanske i morgon är jag nog hemma....

Timmar passerade och jag minns hur jag fick mer och mer ont, för varje minut. Jag var både svettig och kall, med en strålande känsla genom hela kroppen och elden i min kropp var vild. Jag skrek och grät och sa fruktansvärt mycket hatiska ord till min, för dagen utsedda sjuksyyrra, som egentligen ville hjälpa mig genom att sätta igång ryggmärgsbedövningen igen. Men envis som jag är vägrade eftersom jag då insåg att det skulle dröja ytterliggare dagar innan jag kom från detta helvete och hem.

Efter x- antal timmar med stigande smärta, endast knaprande mängder av piller frågade den bekymrade sjuksystern om jag verkligen använde min morfinpump. Suck.. Självklart inte, jag trodde att morfinpumpen och morfinet i min rygg var kopplade till samma maskin och om den ena stängdes av gjordes det likadant med den andra... Så är det när man är förvirrad och nerknarkad.

Efter flitigt användande av pumpen fick jag ner smärtan till hanterbar.

Dagen därefter gick det då att plocka bort slangarna (ryggmärgsbedövningen) på min rygg. (Lättnad då jag fick en "helvetis" allergireaktion av någonting, hela ryggen främst, men även ansiktet samt halsen täcktes av kliande röd klåda och gjorde  att jag ville krypa ur skinnet.

Tack för klådan, som om det inte räckte med smärtan...?!

Några dagar efter avlägsnades även urinkateter samt drenage (transporterar bort vätska och blod). Sjuksyster började med att ta bort stygnen från drenaget ochbörjade sedan dra... faaaaaan vad hemskt det var. Jag tyckte det var en pina som aldrig tog slut, slangen hon drog ur min kropp ville aldrig ta slut. Desto bättre gick det med urinkatetern (thank God)!

Med färre kanyler för var dag blev jag piggare och mer stark i mig själv. Jag ansåg det onödigt och inte minst ogenomlidligt att stanna kvar på sjukhuset. Jag visste att jag hade krav att uppnå för att få lämna sjukhuset och en natt kunde jag verkligen inte sova. Jag var så trött på lukten, min hårda jävla säng och minst sagt omges av sjuka personer. Jag kände att jag verkligen behövde komma hem. Jag hade bestämt mig och när jag väl bestämmer mig finns det ingen på den här planeten som kan få mig att ändra mig. JAG SKULLE HEM.

Tidigt på morgonen beställde jag frukost (en rostmacka, två koppar te och en yoghurt... Bamseportion för mig som levt på kiwi alternativt yoghurt de senaste dagarna. (Just det, kvällen innan åt jag faktist min första riktiga måltid, en halv portion med fisk och potatismos som jag noga såg till att personalen skrev upp (dem skriver upp antalet kallorier man äter).

Därefter hasade jag mig fram och tillbaka utan hjälp och utan rullator (i för oss magopererade personer rask takt) och jag var jävligt noga med att tala om för alla sjuksystrar hur jävla bra jag mådde och tokljög om att jag inte hade det minsta ont. Som avlutning på varje konversation jag inledde, längsmed korridoren påpekade jag hur gärna jag skulle vilja åka hem...

Efter min PW i korridoren satte jag mig åter på sängen för att stirra ut genom fönstret och drömma mig bort. Mitt under mitt dagdrömmande kom 5 läkarklädda personer in och mannen i täten var försedd med anteckningsblock och penna.

Jag tänkte, "Hjälp vad är nu detta?" och blev lite småskakis inför vad jag trodde skulle vara en obehaglig överaskning, men mannen sa med ett leende att han fått uppgifter om min positiva utvecklng och frågade hur jag mådde.  Självklart drog jag samma story även för honom och hans sällskap.... Yes, jag blev utskriven.

Jag blev överlycklig och för första gången på länge grät jag äntligen av lycka.

Ibland gäller det att bara bestämma sig och jag tror det blir vad man gör det till, jag bestämde mig för att må bra och helt klart mår jag fan så mycket bättre här hemma än jag tror jag hade gjort om jag fortfarande varit kvar och "väntat på att bli frisk".

Normalt stannar man kvar 10-14 dagar efter operationer som denna, men jag blev uskriven efter 6 dagar, haha. Ibland är livet allt bra underbart!

Ha de bra så hörs vi snart igen!