Live fast, die young

Upp och ner ner och upp. Usch. Mitt psyke är fan ostabilare än en jävla trasig hängbro. Bron har stått emot vind och blåst genom många år, repen är nötta och torra. Jag står mitt på bron och tyngden på mina axlar får snart repen att brista.  Mmm jag vet, stört positiv. Pendlar mellan hopp och fötrtvivlan. But HEY  that´s my life. Eller som Kurt Cobail sa en gång i tiden: I´d rather be hated for who I am, than lovet for who I am not. "
Folk ska alltid ha så mycket åsikter om andra. Så jävla onödigt. Slå på Michael Jackson, Man in the mirrow istället. Så klok låt.
Ibland, eller rätt ofta, önskar jag att min hjärna gick att styra med on/off -knappar. I alla fall få möjlighet att dra ner tempot lite. Det skulle göra mig så jävla gott att bara kunna varva ner, om så bara för en liten stund.
Jag har en drömbild i mitt sinne där jag föreställer mig att jag ska genomgå nån typ av skönhetsoperation. Denna tanke är min enda glädje och jag inbillar mig att jag själv har valt att lägga mig under kniven. ... men sen slits jag tillbaka till min verklighet och fastnar åter i skräckens klor.
När jag var liten har jag alltid ätit MASSOR och alltid SLÄNGT  i mig maten... vilket självklart resulterade i att jag låg på golvet i vardagsrummet och vred mig i smärtor för att jag ätit för snabbt (och mkt). Så jävla bränd tjej... Men vad gör man inte när man älskar mat?  Jag insåg att ju snabbare jag åt desto mer hann jag stoppa i mig innan mättnadskänslan tog överhand.
Mamma påpekade alltid för mig hur illa jag gör min kropp och sa att jag kommer få stomi om jag inte "aktar mig" Ödets ironi, eller hur hahahahahahahha. Kul. Skitkul. Komiskt nog så är FAP inget jag "orsakat själv"... som om det spelar någon roll nu. Same shit hur som helst.
Dem ska göra tester för att se hur jag fått sjukdomen. FAP är antingen genetiskt eller så har nån kromosom muterat skiten... Får se vad resultaten säger.
Jag har varit glad typ hela dagen, kan bero på vädret... who knows..?
Det är just detta som är så jobbigt att pendla hit och dit. ... Ena minuten är jag glad och minuten därefter rasar min värld samman. Pallar inte humörsvängningar. Jag tycker det är enklare att bara vara statisk i nån känsla. Att var arg tycker jag är befriande, då känner jag mig stark och allt är så enkelt... , men helst av att vill jag så klart vara glad. Helst SKITGLAD!
Det är nog min svaghet här i livet. Jag är antingen svart eller vit, några grå kontraster exiterar inte i mitt liv. Antingen är jag av eller på. Antingen är du omtyckt eller så gillar jag dig inte alls. Få personer går mig sällan oberörd förbi. Antingen är det rätt eller fel det som sker. Jag älskar förändringar och älskar att ha saker att se fram emot, annars blir jag snabbt uttråkad. Rädd för att tappa bort mig själv någonstans på vägen har jag alltid full fokus framåt, livrädd att stanna upp.
Som jag skrev tidigare ska jag träffa kirurgen den 13:e... Jag skummade runt i kalendern idag. Blicken fastnade självklart på den 13:e..  Hahahah tackar min lyckliga stjärna för att jag bara ska TRÄFFA kirurgen. Jag hade tvärvägrat att opereras den 13:e... Med mitt flyt lägger man sig inte självmant på operationsbord den dagen.
Fredagen den trettonde, för snart 4 år sedan smashade jag bilen i hög fart.  Ambulansmannen ansåg att jag och min vän som satt med i bilen skulle åka och köpa en tisslott för att vi haft sådan tur. Han sa att vi borde vara döda.
I den stunden hade jag en skyddsängel på min axel. Var är denna lilla varelse idag?? Är skyddsänglar någon typ av förbrukningsvara??? Sjukt orättvist då katter har nio liv...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0