rizz

Okej, jag låter typ hög men jag älskar att snacka sjukt osammanhängande. Folk fattar noll och ingenting. Men mitt liv är lite så, helt enkelt svårt att förstå sig på. Allt virvlar runt. Totalt omringad av Kaos.

Så många frågor. Så få svar. Så många tankar smyger sig på. Så lite hjälp. Så ensam. Så skamsen och förtvivlad. Jag fick min dom men ingen hjälp. Nog för att jag kommer få stöd och hjälp innan och efter operationen, men det är nu jag är rädd, det är nu ångesten äter upp mig från insidan. Det känns som att jag inte känner mig själv längre. Jag behöver lära känna mig själv igen. Läkaren vet så mycket mer om mig än vad jag gör. Jag vill OCKSÅ VETA. Jag vill veta EXAKT vad som kommer hända med min kropp och vad som kommer förändras.. mer än det jag redan vet så klart... men det känns som att jag har NOLL koll. Dem lämnade mig en dom, en tidsram jag aldrig någonsin kommer förstå. Tur att jag har världens bästa familj och vänner som håller i mig när det blåser.

I och med min blogg, har jag också insett vilka som är mina vänner. Förstår att folk blir rädda när dem inser den sanning jag dealar med varenda dag. MEN HALLÅ! Om ni tycker det är obehagligt. Hur obeghagligt tror ni inte jag tycker det här är? Jag skäms. Jag känner mig äcklig. Jag känner mig utlämnad och maktlös.

Att folk vänder mig ryggen visa bara att dem inte är värda att lägga ner energi på. Jag behöver omge mig med riktiga vänner. Människor som inte dömer mig och som älskar mig för den jag är.

Det var lite tanken med att lägga bloggen på min FB. Jag ville släppa bomben och se hur många som står  kvar.

Shit, på tal om bomber. Jag drömmer så störda  drömmar numera.

I natt drömde jag att jag var tillbaks på Österskärsskolan och stod och kollade på en flyguppvisning. Uppvisningen hölls mellan husflyglarna. Hela skolgården var fylld med vatten, så vi- publiken alltså, stod i vatten upp till knäna. Två helikoptrar står och hovrar ovanför vattenytan. Plötsligt börjar den ena helikoptern "spinna" runt och slår emot ena husväggen. Jag och resterande folk runtom mig inser att helikoptern kommer krascha, så vi springer för livet. Jag och min lillebror gömmer oss bakom en vägg på skolan. Jag ser explotionen, den ser typ ut som en explotion orsakat av en atombomb och tryckvågen stormar emot oss. Jag säger till min lillebror att hålla andan och bluda. Sedan vaknar jag upp.