Hopp
Jag vandrar ensam i en mörk tunnel, helt utan val, bara en lång väg att gå. Det har känts hopplöst och allt för många gånger har jag velat vända om. Vända om till helvetet och smärtorna, bara för att jag är för rädd för att se vad jag har framför mig.
Först nu ser jag ljuset som väntar på mig långt där framme och det får mig att orka gå framåt.
En ljus framtid som vill mig väl.
Hjälp vad det tar emot för mig att sätta mig ner och skriva. Jag har så svårt att samla ihop och sortera mina tankar. Lika så har jag svårt att uttrycka mig. Fast vad är det egenligen jag ska försöka uttrycka? Jag känner ingenting längre. Eller jag vet i alla fall inte vad jag känner. Återigen har jag sopat allt under mattan: Ser jag "det" inte och känner inget så finns "det" inte. Trist att verkligheten är aningens tuffare.
Jag om någon borde ha lärt mig att det inte går att skjuta på problem genom att förneka dem eller inte tänka på dem.
En del av mig är livrädd och tycker att tiden går alldeles för fort. Herre gud, jag blir inlagd om 3 dagar och operationen är redan om 4 dagar. Jag känner mig inte alls redo. Fast återigen; redo...? Redo för vad? Hur kan jag någonsin bli redo? Det är det här med stomi som oroar mig mest. Jag är jätterädd för att jag inte ska klara av det. Jag är så oerhört äckelmagad. Jag har heller aldrig kunnat se sjukhusprogram där dem opererar eller se blod som pulserar eller benpipor som sticker ut. Hur ska jag då klara av att sköta om min tarm och se den som en naturlig del av mig?
Det är inte naturligt att ha tarmarna stickandes ut på magen. Jag vill var naturlig och vanlig. Jag vet att det bara är provisoriskt men för det känns det inte mindre obehagligt med inävor på utsidan..
Tror det bästa jag kan göra är att bara släppa och acceptera, allt kan man inte förstå.
Den andra delen av mig tycker att tiden går i slow motion. Den delen är trött på att ha ont och vill bara ha hela den här mardrömmen ur världen.
Som jag tidigare har skrivit vill jag ha koll. Jag HATAR att slängas mellan känslor, då känns det som att jag tappar kontrollen. Jag vill ha kontroll. Jag hoppas att den delen av mig som vill ha det här ur världen så snart som möjligt, tar överhand och den andra ångestdelen dör ut. Jag vill inte sitta fast emellan mina känslor.
Helst av allt hade jag att dem bara sprutade in någon slags dunderkur i min tarmkanal som frätte bort dessa jävla polyper. Hur bra och underbart hade inte det varit?
Nu bråkar min mage mer än vanligt. Det är som att tarmarna har på känn att deras dagar i min kropp är räknade och med mening gör det extra jävligt för mig. Det är riktigt mysigt att ha känslan av tarmvred dagligen. Samt behovet att spy för att smärtan är så stark.
Jag önskar ingen person denna mardröm och som tur var är snart min mardröm slut. Hoppas jag :)
Hur som helst, nu lite uppdatering gällande sjukhus-häng:
I tisdags, 17jan, träffade jag min sjukgymnast och en sjuksköterska, båda två var supermysiga.
Sjukgymnastens prio 1 är att få upp mig sittandes i sängen och blåsa luft genom ett rör, detta för att få upp vätskor och släm ur lungorna för att undvika lunginflammation. Hon kommer också se till att jag kommer på benen så fort som möjligt, för att få fart på tarmarna och undvika proppar samt tarmvred. Jag kommer tydligen ta hjälp av en slags rullator att stödja mig mot. Hehe, det ni! Somliga av oss åldras snabbt må jag säga ;)
Vad gjorde jag inne hos sjuksyster egentligen? Jag minns faktist inte rikigt. Åter igen slog jag på autopiloten i min kropp och begav mig till en trevligare plats, långt ifrån min verklighet. Jag vet att det är fel att fly ifrån problem och sådant som är jobbigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag minns iaf att jag tyckte hon hade ett snällt ansikte.
Hur som helst. Tillslut med lite övertalning tar mamma, jag och sjuksyrran hissen upp till avdelningen där jag kommer vakna upp efter operationen samt spendera kommande vecka på. Jag själv var av den uppfattningen att ju mindre jag vet -desto bättre... men men :)
Väl uppe på avdelningen möttes jag som tur var inte av några hasande zombies i korridoren. Inte en enda patient i sikte! YES!
Igår, 19jan träffade jag den jävla stomi-kärringen igen. Ursäkta uttrycket, men denna dam ogillar jag skarpt. Hon var med när jag träffade kirurgen (13/1) och allt var så jävla omöjligt enligt henne.
Hela hon utstrålar verkligen en negativ energi. Jag brukar ta det lugnt men med mina tårar brännandes och en jävla kärring framför mig såg jag rött och tänkte mordiska tankar om denna lilla osympatiska, vresiga, feta jävel. Aldrig någonsin att jag kommer vilja ha med henne att göra. Jävla bajskärring rent ut sagt.
Klockan 13 var det möte med narkosläkaren som stod på tur. I väntrummet möttes vi (jag, mamma och mormor) av denne man. En 160 cm lång (kort!) spaghetti-man a la 25 år (okej lite äldre säkert men han såg inte ut att vara en dag över 20! ) :)
Han var riktigt rolig och lättade upp mitt sinne som stomikärringen så noggrant knöglat ihop och stampat på. Så här satt jag skrattades, fortfarande med rödgråtna ögon och helt rödprickig i hela facet och tyckte att livet åter igen lekte. Han fick det hela att låta som en helt vanlig dag i mitt liv och han svarade så bra på mina, mamma och mormors frågor. Jippie, ännu en dag avklarad. Nästa gång jag träder in genom sjukhusets entre är för operation. Nu finns det ingen återvändo, nu kör vi!
God natt.
Kommentarer
Trackback
