rizz

Detta ordspråk är verkligen klokt. Livet har sin gång och våra öden kan vi sällan själva styra över.

Det enda vi kan göra är att göra det bästa utav situationen.

Som jag tidigare skrev så älskar jag livet. Om det var möjligt skulle jag trycka på pausknappen ett tag (typ helst för evigt) eller spola fram några kapitel för att se vad framtiden har att erbjuda- OM den överhuvudtaget existerar. Usch vad jag inte gillar att tänka på framtiden... Det känns helt enkelt för självsäkert och ovisst. Man vet aldrig när livet spelar en ett spratt.... Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och det har jag bittert fått erfara och det är inte alltid vi kan påverka det hela.

Vi kan egentligen bara hoppa på tåget och hoppas på det bästa (...och viktigast av allt: Håll i dig hårt och trilla inte av ;) )

I morgon ska jag som sagt träffa kirurgen och en kurator. Jag tycker det ska bli skönt att snurra igång rouletten och låta mitt livs spel börja (hoppas jag har turen med mig).

Hoppas på att få min operations tid också eftersom jag då, dag för dag kommer närmare dagen då jag är frisk och hel både i kropp och själ.

Konstigt egentligen det här med chockfaser... Man anpassar sig till så jävla mycket.

Tidigare när jag tänkte på min sjukdom, operationen och stomin så ville jag verkligen dö. Helt 100% ärligt, jag var livrädd och ville inte beblanda mig med den här skiten.

Visst, det kommer fortfarande jobbiga stunder dagligen men jag har lärt mig att hantera dem och dem stannar inte lika länge som dem gjorde förut. Det hela påminner om en viddpust som stormar upp, för att sedan vara helt borta.

Tror mitt lugn också beror på att jag inte har varit på sjukhuset på länge och har fått ett avstånd från det hela. Det känns inte som att det gäller mig längre, allt är bara så overkligt. Får se hur det går i morn. Psyket får verkligen sig en ordentlig törn, men jag har bestämt mig för att gå hel ur det här. Det som inte dödar mig gör mig fan bara så mycket starkare...

Jag har börjat ta långa promenader på kvällarna. Jag älskar det! Bara jag och mörkret. Det skyddar mig från omvärnden och jag får gå för mig själv och vara ledsen eller drömma utan att någon ser mig och ska försöka leka psykolog.

I mörkret är alla lika och det känns som att man inte är lika utsatt för omgivningens klor.

Jag går utan egentlig plan, benen bara maler på. Igår när jag var ute och gick strömmade "You´re gonna go far kid" ut genom lurarna. En låt som ligger mig varmt om hjärtat och hela min kropp hamnar i något slags lyckorus. Konstigt vad lite musik kan göra!

På tal om att "gå långt". Jag kommer ta med mig kameran till sjukan. Jag tänker långsiktigt och fokuserar därför på tiden då jag är friskt och mår bra. Jag tror att jag kommer känna mig så stark efter allt ja gått igenom. Men som sagt, livet är fullt av toppar och dalar och när jag känner att jag ligger på botten kan jag plocka fram mina minnen från den här jobbiga tiden och få kraft att simma upp mot ytan.

Inte för inte som man säger ; Inget ont som inte för något gott med sig" haha, jag har verkligen lärt mig vad som är av värde här i livet!

Pappa komme hem idag (tror jag..). Jag längtar efter honom så otroligt mycket. Pajjade dock min mobil igår, så otroligt irriterande. Nås numera med röksignaler..

Det är helt galet vad beroende man är av teknik. Numera behövs egentligen ingen planering. All info finns i mobilen. Glöm busstabeller och bokningar hit och dit. Du kan kolla allt sådant på vägen...

Undrar hur många i vår generation som kommer vara förtidspensionerade (bortsett från de som redan dött av hjärtattack...) ?