Ensamhet
Känslan att falla fritt
Undersökningen i morse blev inte som jag hade tänkt mig. Eller jo... jag hade på känn hur det skulle gå men man säger ju att hoppet är det sista som överger människan, hehe komiskt nog. Vem är idioten i det påståendet??
Jag är så jävla trött just nu. Hela dagen har varit en jävla grå dimma. Peppad av mig själv o positiva personer i min omgivning åkte jag iväg till undersökningen för att gå mitt öde till mötes.
Undersökningen gick snabbt och resultatet var solklart. Inte heller min ändtarm går att rädda. Cancerrisken är för hög och polyptillväxten alltför aggresiv även i den. Jag bönade och bad och frågade läkaren "Går det inte att bara bränna bort polyperna??!" Svaret blev självklart nej. Vad fan hade jag förväntat mig.
Så här står jag nu. Operationen sker i januari -12. Stomi-påse och bäckenbottenresorvar (eller hur det nu stavas) kommer jag fängslas fast med. Läkaren berättade att efter operationen kommer mina chanser att bli gravid vara minimalt små. Vet att det är fånigt men faaan inte nog för att dem skär upp hela min mage och jag kommer märkas för livet med ett fult ärr över hela magen. Jag kommer berövas gåvan att kunna få barn på naturlig väg. Tycker helt ärligt att det är piss och helvete.
Efter dagens besked ligger jag åter igen på asfalten och chippar efter luft, så ensam o naken, vettskrämd och ledsen. Jag känner mig så maktlös. Är så trött på att va stark. Är så trött på att kämpa. Det känns som att jag är fast i kvicksand.- Ju mer jag kämpar emot desto snabbare sjunker jag. Orkar snart inte mer. Råkade nämna för läkaren om mina tankar svarta. Läkaren började gagga med sin jävla äckliga pedagogiska röst om ditten o datten och talade om hur ung jag är och påtalade att jag har hela livet framför mig. Men va fan jag är så trött på att kämpa. Om livet ska fortsätta såhär till jag är gammal o grå ger jag upp redan nu. Är så trött på att kämpa för gäves. orkar inte med äckelpositiva idioter som ska komma o tala om för mig hur underbart o vackert livet är nu. Han skrev hur som helst ut något antidepresivt. Jävla idiot, som om några lyckopiller skulle förändra min situation och få mig på bättre tankar.
Vet att man ska va stark. Omgivningen förväntar sig det. Så är det bara. Allt ska alltid vara så jävla bra och om det mot förmodan inte är det så ska man vara någon jävla martyr som sliter o har glöden igång ändå, en riktig hjälpte och kämpe. Varför ska man alltid behöva eller försöka vara så jävla duktig och positiv och låtsas vara någon man inte är? Allt detta för att göra omgivningen glad? Jag är inte stark. Varför förväntar sig alla det av mig? Jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att alltid bli besviken. Besviken på mina höga förhoppningar om att allt kommer bli bra. Jag är trött på hurtiga ordspråk som: "Allting kommer lösa sig till det bästa" eller "allting har en mening" . Vad fan är meningen med det här???
Mina vänner o familj säger att dem förstår att jag är ledsen och mår dåligt men det räcker inte. Jag är ensam. Så jävla ensam och rädd. Jag känner mig fångad och ingen kan nå mig. Det är jag och mina känslor. Så inslutna i varandra, så långt ifrån dit ingen kan nå. Jag har ingen att dela mina känslor med för ingen förstår mig.
ATT FÖRSTÅ och ha förståelse är två skilda ting inser jag nu. Det gör mig så rädd, det är bara jag och min kropp.
Ledsen om jag låter gnällig med det är just det jag behöver få vara just nu.Idag är en sådan dag. Med all säkerhet inte den sista Är så innerligt ointreserad om att bry mig om vad andra anser om mig. Den här bloggen är som sagt till för mig att få rensa bland tankar och för en gångs skull skiter jag högaktningsfullt i vad omgivningen tycker & tänker om mig. Jag får gnälla exakt hur mycket jag vill!
Ska sova nu och drömma om en varm och solig plats långt långt härifrån. Låt mig fortsätta drömma
Fast i en sjuk kropp
När orden inte räcker till
Har haft den här bloggen i lite mindre än en vecka men har inte kunnat skriva ett ord. Har så många tankar och känslor inom mig att jag jag inte vet var i högen jag ska börja rota. Men nu finns det ingen återvändo. Startskottet kom nu på kvällen då jag fick ett mail av en gammal barndomskompis som undrade hur jag mår. Vad svarar man på en sådan fråga? Jag är så innerligt trött på alla ytliga frågor och på allt kallsnack. Standardfrasen för svensson är ju fan " jo det är bra, hur är det med dig?"Men i själva verket bryr man sig inte ett skit. Blir så jävla trött. Varför är alla så ytliga??? Jag är fast i en sjuk kropp. Det är inte svaret man vill ha på en alldaglig standardfras som inte betyder ett piss. Frågan "Hur mår du har helt klart förlorat sin mening för mig.
Jag har en förmåga, eller kanske snarare borde kalla det för en vana- en ovana, att alltid hålla saker inom mig. Tillslut bubblar allt över och jag får svårt att hantera alla problem som väller upp. Ändå gör jag samma misstag gång på gång.
För att få ett slut på den dåliga vanan gör jag ett försök i att uttrycka mig skriftligt. Därför startar jag denna blogg. Likaså kan mina vänner ta del av mina känslor och följa mitt liv i med och motgångar.
Lite trist start på den här bloggen måste jag medge hehe men man vet aldrig när livet spelar en ett spratt...
Så hur mår jag?
Jo jag mår piss och helvete. Har tydligen en sjukdom som heter Familjär Adenomatös Poltypos.
Tyckte att mitt liv äntligen hade börjat vända, jag hade äntligen vind i seglen och en klar framtidsbild om var jag ville bli. Jag lämnade Stockholm för att komma bort från ett trasigt förhållande och få börja om på ny kula. Trodde flytten ooch studier nere i Malmö skulle bli startskottet för ett nytt liv men icke. Istället för ägna tid för studier låg jag i fosterställning i min säng, helt isolerad från omvärlden, varvat med att hänga på toa o skita blod alternativt spy , för omväxlings skull. Jag har alltid trott att min snabba mage o många toabesök berodde på snabb ämnesomsättning men icke...
För att göra en lång historia kort så berättade jag för mamma om mina magsmärtor o allt däromkring o det var början på något jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag har alltid haft kännslan av "odödlighet" men här fick jag ett ordentligt uppvaknande. Gick till tant doktorn som kontaterade att ja hade extremt långa järnnivåer och att mina reservdepåer var så gott som tömda. Får sedan en tid tillbaka järninjektioner två gånger i veckan..
Min dumma jävla läkare avfärdade helt mina symptom om blod i avföringen med att " du har antagligen analsprickor eller hemmoroyder alternativt magsår.... jävla idiot är allt jag kan säga.
Jag har verkligen min mamma att tacka för att hon stod på sig o krävde gastro- endo- skopi o allt va dem heter... o här sitter jag nu med cellförändringar i tjocktarmen... 22 bast. KUL
Har så svårt att smälta allting.
Personer i min omgivning säger till mig:Var glad, du har inte hunnit få cancer....
...VAR GLAD....?!
Jag ÄR glad och tacksam över att jag inte har cancer men det är så jävla enkelt för alla andra att säga att jag ska va tacksam. jag ÄR tacksam men det här är heller inget jag har valt o jag vill ingket hellre än slippa den här skiten och BARA VA FRIIIIIISK
Inser verkligen hur tacksam man ska vara för att man är frisk... jag har alltid klagat på mitt utseende...: jag har ingen käklinje, jag är gigantisk, tjock o alldeles för lång .. alltid haft komplex över min mage som vilken tjej som helst. Efter att ha pratat med doktorn om min kommande operation där dem ska öppna upp stort sett hela magen känns lite överflödigt fett på min mage helt ovässentligt. Man ska va glad för att man själv o folk i sin omgivning är frisk och mår bra.
Hursom... I morn är det dags för den sista endoskopin... Jag har tydligen en polyp i ändtarmen och den är avgörande för vilken operation dem ska göra på mig. Jag hoppas o ber att den sitter så pass bra till att den ryker med när tjocktarmen avlägnas. Vägrar stomi !!!!!!!!!!!!!!!!!! Har fastat sedan igår och allt jag tänker på är en fet stor jävla pizzza. MUMSSS!! Men i morn får jag äta mat igen!!! Tror fan mat är bland det bästa som finns!!!
Ska sova nu o ladda batterierna inför en krävande morgondag <3
