Ta ett djupt andetag och räkna till 10...
Om du nu finns nån stans långt där uppe... Ge mig lite glädje och medvind.
Börja agera.
Mina känslor kring den är svåra att beskriva och rätt diffusa.
Samtidigt som den är befriande och avlastande, får den mig att skämmas över mig själv och det känns som att den stjäl min sista stolthet och värdighet jag har kvar, i takt med varje inlägg jag skiter ut.
Min självkänsla är lika med noll.
Mitt i allt elände och skam ger den mig styrka och hjälper till att hela min trasiga själ.
Den ger mig möjlighet att bearbeta och dela med mig av mina tankar och upplevelser, toppar som dalar, med personer som verkligen bryr sig.
Trots all ångest bloggen orsakar tänker jag ändå fortsätta på den inslagna vägen.
Jag har ingenting att dölja längre. Jag är jag och det här är jag. Take it or leave it.
Folk får tycka att jag är äcklig, jag har inte direkt valt min situation.
Just precis därför har jag ingenting att skämmas över.
Jag borde vara stolt över hur mycket jag har klarat av de senaste månaderna.
Konstigt egentligen, det här hade jag inte ens kunna föreställa mig för ett år sedan.
Jag fick en snabbvisit i underbara Malmö, där jag fick chansen att lära känna en av de finaste och omtänksammaste människorna jag någonsin träffat.
Nu är jag tillbaks i mammas hus, utan utbildning, utan jobb och med endast en sjukskrivning att skryta med. Märkligt.
På sistonne har jag betett mig illa. Riktigt illa. Jag klarar inte av att hantera mig själv länge och all min ilska går ut över dem jag älskar mest.
Men jag kan inte hjälpa det! Eller hjälpa det kan jag ju så klart, då jag är medveten om mina handlingar och hur illa jag gör min omgivning, men jag kan inte kontrollera alla känslor och den smärta jag lever med.
Tillslut exploderar jag och då går det ut över dem som står bredvid.
Jag blir snart galen.
Många gånger har jag tänkt tanken att matstrejka fram till stomin avlägsnas. Det är efter maten som den är som mest smärtsam. Fuck vad aktiv en liten tarmjävel kan va mellan måltiderna.
Den spottar ut o pruttar o fräser, kliar, skaver och gör helvetiskt ont. Jag vet att matsstrejk inte skulle bidra till något positivt, utan snarare resultera i längre tid i detta helvete.
Komiskt nog var själva skräcken för stomin mitt största problem innan operationen, nu kan jag helt klart meddela att jag har ändrat uppfattning. Den idioten som sa till mig att jag inte kommer märka av min stomi (påstod att man inte har känsel i tarmen) skulle jag vilja slå med någonting riktigt hårt. Den jäveln har nog aldrig själv haft tarmarna stickandes ut på magen och borde fråntas rätten att yttra sig i påståenden liknande detta.
Jag är en tickande bomb, helt skinnflådd och spritt språngande galen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack alla ni som berömmer mig för min blogg och hur jag uttrycker mig. Jag blir både stolt och lite generad.
Ni som känner mig vet hur svårt jag har för att ta emot komplimanger. I stället slår dem ifrån mig.
Lika så känner jag mig pressad vid beröm över saker jag presterar eller tar mig för. Jag blir såklart stolt och känner mig upprymd, men en del av mig är livrädd och stressad över att inte uppfylla förväntningarna som uppstår och i stället bli en besvikelse. Jag låter mig blockeras totalt av min osäkerhet.
Jag lovar att jag ska arbeta med min självkänsla längre fram men i dagsläget känns det projektet aningens tungrott när bajset flödar. I natt lossnade påsen mitt i natten.
Oj vad jag skrattade åt min tarms lilla spratt. Fetlögn. Det gjorde jag inte.
Jag känner mig frustrerad och otillräcklig som inte kan styra min kropp eller ta hand om mig själv. Känns som att jag är tillbaks i kiss & bajsåldern igen, i alla fall fast i det sistnämnda.
Min kropp är åter 3 år och jag kan inte göra ett skit åt det.
Tankarna som kretsar 24/7 i min trötta hjärna är:
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Jag vill bara vara frisk.
Jag vill inte vara äcklig.
Jag vill inte vara till besvär.
Jag vill kunna klara mig själv.
Jag vill känna mig vacker
Jag vill kunna ha vilka kläder jag vill
Jag vill träna
Jag vill kunna sova en hel natt utan avbrott
Jag vill kunna skratta och verkligen mena det
Min längtan tar död på mig.
Ledsen över gnälligt inlägg men jag nämnde tidigare att det här inte är en blogg där jag meddelar hur många Kaffe Latte jag druckit idag och hur den där klänningen ser ut som jag bara måååååååååååste ha.
Som avslutning kan jag meddela alla minus med att ha stomi (+:en är betydligt färre och jag tror ni utan närmare eftertanke kan lista ut vad jag anser vara + med min stomi (en väsentlig punkt i ofs... men skit samma)
Minus med stomin:
Gör ont och jag är skinnflådd
Kliar under plattan
Läcker
Pruttar
Jag kan inte äta när jag vill
Jag kan inte duscha när jag vill
Jag kan inte ha vilka kläder jag vill
På tal om dessa läten som min äckliga stomi ger ifrån sig. Mamma säger att hon inte hör ljuden men jag tror hon ljuger.
Faktum kvarstår oavsett: Jag skäms.
Idag satt jag inne på apoteket för att hämta ut en spray till stomin
(jag var på F R U K T A N S V Ä R T D.Å.L.I.G.T H U M Ö R.)
Bredvid mig satt en äldre lady och min lilla ovän på magen gav ifrån sig en redig blöt prutt (i plural). Kärringen stirrade på mig som om jag var dum i huvudet. Hahah uuuuh vad jag var sugen på att trycka upp min bajspåse i ansiktet på henne!!
Ska jag behöva meddela hela världen " Hej jag har stomi och det är inte jag som sitter här och fiser!" Eller vad?
Nu ska jag somna ifrån den här jälvla dagen.
Mitt liv, mina val, min väg
Vinter blir vår
Natt blir dag
Liten blir stor
Tårar blir skratt
Ärr blir minnen
Styrka blir lycka
Min dröm blir verkliget
En vacker dag
"Det finns alltid dem som har det värre"
Inga bekymmer
Det fanns en tid då jag kände mig nere och missnöjd med mig själv. Istället för att tycka om mig själv och vara nöjd, jämförde jag mig själv med enligt mig misslyckade eller fula personer.
All denna bekräftelse i min strävan i att själv nå upp till mina mål och krav. Min strävan mot lycka.
Lycka över att vara jag och inte den där feta, finniga tjejen i kassan, som gömmer sina utstående ögon bakom ett par fula glasögon.
Skadjeglädje. Ren och skär elakhet. Mina åsikter höll jag för mig själv, men vem ger mig rätten att kritisera andra och gotta mig i deras skavanker?
Fast vadå "skavanker"?
Vem är jag att döma?
Allt detta för att själv inte känna mig så förbannat jävla misslyckad.
I fredags blev jag åter inlagd på sjukan. Den här gången med 40 graders feber, mag- och ryggsmärtor samt andningsbesvär och svimningsattacker. Att det inte blev något långvarigt besök tror jag de flesta vid det här laget redan har listat ut.
Min sjukhusskräck kommer bli min död en vacker dag.
Dagen då jag skrev ut mig själv, delade jag rum med en medelålders dam.
Hon var så snäll. Hon var så omtänksam och pigg. Hon hade inte fått äta sedan 17 Januari. Hon var så sjuk. Hon hade cancer.
Men gnistan och viljan hos henne fanns fortfarande där. Hon strålade styrka, hopp och tapperhet och gjorde mig helt förstummad.
Jag tyckte så synd om henne, medveten om att mitt medlidande var det sista hon behöver.
Det är i möten med sådana här personer som man vaknar upp och inser hur tacksam man ska vara. Jag gjorde i alla fall det.
Jävla cancer. Det är så orättvist.
Där låg jag i sängen bredvid och skämdes. Skämdes över att jag haft mage att beklaga mig över mina operationer, min stomi och allt däromkring.
Damen bredvid mig ville inget heller än att opereras, men hon får inte opereras än, på grund av en rad olika faktorer, som jag vid det här laget har glömt bort.
Själv är jag friskförklarad och väntar bara på nästa operation som ska befria mig från stomin.
Idag är det exakt en månad till mitt återbesök då jag förhoppningsvis får min operationstid.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går vägen för "Tanten Bredvid" och jag längtar till dagen då jag får chans att börja leva igen och jag vet att den dagen snart är här.
Jag är min egen lyckas smed och jag bestämmer själv om jag duger och räcker till. Detta utan att jämföra mig med alla andra.
Ps. Jag var inte döende utan det var bara ljuva influensa som stod för dörren.
En skräckblandad förtjusning, åter- besök i Mars
Tiden läker alla sår men minnena består, ärren också för den delen men dem bleknar med tiden.
Jag älskar min mormor och morfar.
Ni har alltid tagit hand om mig och min lillebror när mamma och pappa varit på olika håll ute i världen.
Ni har tröstat mig när jag mött motgångar genom livet.
Ni har stöttat mig i saker jag aldrig trodde jag skulle klara av.
Ni har glatt er åt mina framgångar.
Vi kan skratta tillsammans och vi kan bråka.
Men vad skulle en familj vara utan känslor?
Jag vet att ni älskar mig, lika mycket som jag älskar er.
Nu är det sjukstuga i Risebo, japp så är namnet på vårt hus.
Med all uppståndelse och stress kring mig har nu mamma gått och fått Bältros.
Stackars älskade mamma, som om det inte räckte med mig och min läckande bajspåse på magen. All kärlek till dig.
Tur att syster Jane (mormor) bara bor ett stenkast härifrån.
Nå mormor, "Äntligen pensionär, nu börjar det roliga!" (Just så stod det på ett "Krya på dig- kort" jag fått av en kär vän...) Vaför hon gett mig ett kort med just det budskapet är en helt annan femma haha ;)
Tur för mormor att hon har ett vuxet barnbarn som stjäl all hennes lediga tid om dagarna! Vad skulle du annars fördriva dagarna med?? ;)
Haha jag kan ändå inte låta bli att skratta åt denna bittra tid, omringad av all SKIT, fan vad jag kommer fira när den här satans, helvetes jävla, pisstiden är över. Ursäkta för ovårdat språk men det är just precis så jag känner.
Dagarna rullar på och jag hänger med, eller som min mamma skulle uttrycka sig: Slö, slapp och likgiltig. Fast likgiltig är kanske inte direkt rätt ord att beskriva min tillvaro med. Otålig stämmer bättre in.
Nu räknar jag dagarna till operation nummer två, dock är jag rädd att längta för mycket så att tiden i stället går långsammara och på så vis blir ännu mer outhärdlig.
Jag är också rädd för att opereras igen men va fan, det kan väl inte bli värre än sist.. En skräckblandad förtjusnig helt enkelt!Som det är nu är jag trött och irriterad på situationen.
Jag känner mig fortfarande inte tillfreds med att ha min tarm fastsydd i huden.Den gör ont, spänner och är fruktasvärt äcklig.
Jag hatar att ha stomi, jag hatar att känna mig handikappad och hjälplös. Jag hatar att ha ont.
Jag veeeeet att jag ska va tacksam att min tid med stomin kortats ner till 2 månader och visst är jag glad för det, men all denna glädje försvinner, då påsen läcker och skiten rinner ut på huden, innanför klistret på påsen och lämar kvar röd, irriterad hud som på vissa ställen är helt flådd och öm och vid beröring ger samma ilande känsla som brännmärken.
När det bränner till innanför stomipåsen är glädjen borta och frustrationen total. Då vill jag bara gråta, skrika och försvinna ut ur min kropp och helt enkelt komma tillbaka när smärtan är borta och påsen ett minne blott, eller väckas i min säng och få höra mammas lugna röst, stilla viska till mig, "Lugn det var bara en dröm."
Jag hatar den. Jag hatar den. Jag hatar hatar hatar den!!!!!!!! Fast tack vare den slapp jag cancer och det är väl förväl.
Jag kommer vara tacksam när allt det här är pasé men just nu har jag svårt att känna kärlek till denna frätande bajspåse.
Jag vill inte umgås med mina vänner utan håller mig mest hemma då jag inte litar på min stomi. Den läcker ibland och utan förvarning ger den ibland ifrån sig pruttande ljud. All denna oro och stress för att den ska svika mig tär nått så fruktansvärt på mitt psyke.
Ärret bredvid blir finare för varje dag, tack än en gång till mina omtänksamma kirurger som sydde ihop mig så fint!
Jag ber om ursäkt för allt mitt gnäll och min vekhet, men nu är det färdigältat för idag.
Ytterligare en dag har passerat och visst klarade jag av den.
Jag var bara tvungen att avreagera mig och det känns bra att få släppa på trycket och låta ilskan och frustrationen blossa upp och försvinna och i stället ge plats för positiva tankar och förväntningar i stället.
Tack,
Mölletorparna
Nabi
Lisa
Madeleine m. familj
Pamela
Johanna m. familj
Josefine m. familj
Josefin
Emma
Lotten
Ellen m. familj
Ivar
Internationella Skolan, Täby (speciellt tack till Lisa, Jan och Sonja, Fia och Susanne)
Linda
Kim,
för ert peppande och er värme, samt tack till er som hört av er på fb.
Ett speciellt tack vill jag ge min mamma, mormor & morfar. Jag vet helt ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan er. Jag skulle vara vilsen, ensam och jag skulle gett upp för länge sedan. Er kärlek är det finaste jag har och den ska jag vara rädd om.
Ett par slitna skor
Vänskap
Vi lever med främmande människor omkring oss, vi lever med bekanta människor omkring oss, vi lever med nära och kära omkring oss.
Vi möter våra kärlekar genom livet och lika så fiender, lagom portionerat ut genom livet.
Jag lever mitt liv, du lever ditt, några lever ett liv, vissa lever andras liv, somliga lever dubbelliv och några lever inte alls.
Jag vill inte bli en sådan person som bara låter livet passera och på ålderns höst beklaga mig över åren som bara försvann... Jag vill leva ut mitt liv till fullo, som om det inte fanns något slut.
Fast inget slut...?Finns det då en början? För mig är "början" att våga chansa, att ta steget och handlöst slänga sig ut i luften och hoppas på det bästa. Vad händer om man aldrig tar steget?
Tänkt så mycket man skulle går miste om. Minnen och glada skratt skördar jag på vägen.
Jag har många par skor att välja mellan.
I stället för att välja dem högklackade, plastiga, hala och opålitliga skorna, som får mig att vingla hit och dit, väljer jag ett troget par.
Ett par skor jag sprungit med över stock och sten,
till mitt hjärta bultat och andningen gått i sken.
På dessa skor jag alltid kan lita,
även då omvärlden mig omkull vill slita.
Det är så mycket jag vill göra på min resa och det finns så mycket jag kan klara av,
ändå blir ingenting av.
Jag vill inte ligga kvar i min säng och se mitt liv försvinna och jag vill inte ha något som håller mig tillbaka,
istället livet får mig omskaka.
Här gäller det att ta steget och ta del av livet,
som är dig givet.
Mitt liv, mina val, min väg.
Just så står det skrivet på min fot.
Jag har ett liv att fylla med mina upplevelser och dagar,
så mycket som jag någonsin orkar och behagar.
Vänner och familj kan endast hjälpa mig på vägen, med goda råd och förslag men skydda mig från mina skrubbsår,
är inget som går.
Dem läker av sig självt och jag består
och blir smartare för varje år.
Du får gärna följa med på min resa genom rätt och fel, men gnäll över skavsår är inget jag vill höra,
för slå ner på takten kommer jag aldrig att göra.
Jag och mina trasiga skor har ett långt förflutet.
Ett starkt band som håller ihop oss till slutet.
För mig är det ett tecken på vänskap som vi tillsammans bygger upp under livets glada dagar
och som prövar oss då oturen över oss haglar.
Mina skor och jag kommer alltid göra oss en egen väg, en väg som kommer leda oss genom livet, upp och ner genom tiden,
tills min kropp blir helt trött och förvriden.
Först då ska jag stanna upp och luta mig tillbaka.
Glad och tacksam över allt som kommit i min väg och kanske med dig få skratta åt livets alla dagar,
då vi gjort vad vi själva behagar.
Tack till mina fina vänner, om du känner dig berörd är du troligtvis en av dem jag tänkte på i skrivande stund och jag är tacksam över att få vandra genom livet med just dig.
Ps. Ta livet med en klackspark ;)
