rizz

Mitt liv. Mina val. Min väg

Det går upp det går ner, den som lever får se..

Nu utlämnar jag mig ännu mer, men det är det som bloggen är till för i svåra stunder, då jag skäms allt för mycket och orden fastnar på tungan.

Jag tycker det är lättare att gömma mig bakom en datorskärm och låtsas att allt är toppen, klarar inte av att se folk i ögonen när jag pratar om det här. Men det är lika bra att forsätta på den inslagna vägen, men när det här är över kommer den här bloggen troligtvis gå en ljuv död till mötes. Fast jag är kluven i den frågan, den är bra för mig att ha och kunna blicka tillbaks i när det är tungt.

Remember yesterday

Dream about tomorrow

but live today,

just dem orden ska jag gadda på min vänstra skuldra.. Jag vill göra den nu, nu NU, men att tatuera och operera samtidigt vore inte rättvist mot kroppen.

Jag vet att det är ett ordspråk, men va fan den gick raka vägen in i mitt hjärta. Det är precis vad jag har lärt mig på den här resan; jag få aldrig glömma, vilket ärren på min mage för alltid kommer påminna mig om, i motvind samlar jag kraft genom att tänka på framtiden, men för det får jag inte glömma bort att leva i nuet och njuta av att jag är jag.

Aja I think u get it. Jag vill göra den tatueringen som en symbol om vad jag gått igenom, typ som en hyllning över att jag klarade mig igenom även då jag bara såg svart.

I höst förevigas den texten på min kropp.

Den här veckan började så bra och slutade i en katastrof, men jag lovar att va stark, jag lovar att vara glad och jag lovar att fortsätta framåt.

I måndags var jag på återbesök. Kirurgen klämde och kände på magen och "i". Kan inte minnas när jag blev så glad sist, började nästan gråta när orden "då bokar vi tid för nedläggning", nådde mina öron.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, satt där på britsen, med fötterna gungandes fram och tillbaka i luften och såg ut som en förväntansfull 5 åring, med ett leende upp till öronen. Jag ville bara vråla; JAAAAAAAAAAAAAA!

Sedan dess har jag svävat på moln.

Bakslaget kom igårkvälL.

Jag var hemma host mitt ex. Planen var att ta en promenad, men vi blev lata när skymningen föll och mörkret la sig som ett täcke. Kallt var det också. Fy tusan! Mysigare med film.

Fan, N är den person som jag fortfarande älskar mest i hela världen.

Ingen kan få mig så lycklig och ingen kan få mig så arg och ledsen.

Hur som, vi satt och kollade på film. As-soft och jag var hur glad som helst.

Nån där uppe såg väl antagligen min lycka och ansåg det onödigt att jag var glad, om så bara för en liten stund. Det var snabbt ordnat.

Jag låter negativ, sorry men ibland undrar jag om jag verkligen har förtjänat all den här skiten.

Jag halvlåg ner i exets soffan och var helt inne i filmen, plötsligt känner jag att det blir dyngsurt på hela magen, byxorna OCH den beiga soffan, you name it, katastrofen var ett faktum.

Påsjäveln hade lossnat.

Det är svårt att va stark och positiv när man får slag i ansiktet de få stunder man verkligen är lycklig.

Jag ville bara dö, försvinna från skammen och smutsen.

Fan vad jag hatade mig. Självklart började jag gråta och exet var så snäll, han ville hjälpa mig. Hjälpa mig med min egen skit.

Jag är så ledsen.

N sa "Det gör ingeting, det är sådant man får räkna med" och "Du kan inte hjälpa det"

Då tjöt jag ännu mer. Det är just det här med att jag är så maktlös som gör mig så förtvivlad. Min kropp lever sitt eget liv.

Inte nog med att jag hatar påsen överlag utan den ska jävlas med mig de få stunder jag vågar mig ut från mitt hus. Räcker det inte med ångest jag ständigt lever med, rädslan över att den ska lossna? Den bajslukt jag ständigt lever med i näsan? Eller den klåda och smärta den ger mig? Räcker det inte med den kampen att varje natt behöva gå upp och tömma en full påse hur trött jag än är, medan resen av huset sover gott?

Räcker inte det?!?!?!?!!?!

Jag känner mig redan som en disktrasa som ingen vill beblanda sig med.

Behöver inte bli mer förödmjukad, jag ligger redan på botten.

Idag är en svart dag, en dag fylld av ångest och förtvivlan. Kom inte för nära, fråga inget, känn inget utan lämna mig bara ifred, ensam bakom min mur av rädsla och skam. Autopiloten är igång och zombien går igen. Låt mig vara ifred.

Jag hatar mig själv för att jag ältar saker i everiheters evigheter, allt går bara runt, runt och släpper aldrig taget. Saker som berör mig försvinner aldrig ur minnet, iband önskar jag att jag kunde glömma. Glömma alla de saker som plågar mig så. Det är så mycket ni inte vet, ingenting ni någonsin kommer få veta.

Fast min längtan till att förtränga de dåliga minnen jag har skulle jag aldrig, aldrig våga uttala högt, då belönas jag väl med en stroke och tappar minnet.

Jag får troligtvis röntgentid nästa vecka, håll tummarna för att jag har turen med mig. Skulle bli så dödligt besviken om det inte ser bra ut. Pallar inte mer berg och dalbana.

Bildbomb

Snart är jag frisk och kan på heltid flytta hem till min lägenhet.

Min katt kommer troligtvis bli kvar hos mamma. Känns inte schysst att stänga in en katt, som numera är van vid att gå ute fritt, i en liten etta på 35 kvadrat. Sen är det väldigt trafikerat och jag skulle vara orolig konstant då hon är ute.

Det gör så ont att inte få ha sin älskling sovandes på huvudkudden mer, men jag vill att hon ska må bra och jag kommer hänga som ett klister här hemma hos mamma.

Mammas ena hund och min kattflicka har verkligen funnit varandra.

Denna blicken möttes jag av en dag. Någon vill in och värma tassarna i min säng<3

Tatueringen kommer bli sjukt snygg! Trodde redan den satt där! ;) du är värd så mycket att leva för!

Du älskling! Sluta upp med att tycka att det är pinsamt. Inte fan har du bestämt att du ska ha påsen på magen och N verkade ju inte ens bry sig :) Ja nu lät jag väldigt hård men det är bara för att jag vill att du ska förstå. Förstå att det finns många som absolut inte tycker att du är äcklig på något sätt alls. Att du fortfarande är den där snygga och fina Linnea som du var innan påsen :) Du är sjukt snygg och ingen påse kan ta det ifrån dig ;) Jag älskar dig din lilla fis <3 Hoppas att du inte hatar mig så mycket efter denna kommentar <3