Le och världen är din
Längtan och förväntan uppblandat med ångest.
Jag har en pirrande känsla i magen. Samma känsla minns jag att jag upplevde vid varje skolstart efter sommarlovet, när jag var liten. Känslan är svår att beskriva med ett enda ord. Men...
Jag minns att jag var nervös och spänd inför vad som väntade, men framförallt fylld av förväntan.
Jag minns glädjen över att återse klasskompisarna efter sommaren.
Jag minns stoltheten som spred sig i min kropp då fröken påpekade att jag vuxit över sommaren.
Jag minns lyckan över att få berätta för kompisarna vad jag gjort på lovet och och få höra deras historier.
Jag minns tryggheten. Med ens var nervositeten, oron och ångesten bortblåst.
Det är vår i luften, solen skiner, snön smälter sakta bort och blommor börjar titta upp.
Jag är glad och mår bra mycket bättre än jag har gjort på länge. Det känns verkligen som att jag har kommit en bra bit på vägen. På kort tid har jag hunnit gå igenom en hel del och det har utvecklad mig enormt.
Jag vill inte påstå att jag har försändrats som person, men jag vågar nog påstå att jag har har fått chansen att se saker ur ett annat perspektiv och uppskattar numera små ting jag aldrig tidigare skulle ägnat en tanke åt.
Visst har självförtroendet fått sig en rejäl törn efter hösten och vinterns resa genom hopp och förtrivlan, men nu känner jag mig starkare både psykiskt och fysiskt.
Tidigare hatade jag mitt är men nu älskar jag det nästan.
Jag ser det numera som ett riktmärke genom livet som påminner mig om att ta vara på min tid och fokusera på att må bra.
I MORGON är det dags för återbesök på sjukhuset. Vi ska tydligen bara dit och prata om hur jag mår och om hur allt har gått hittills. Jag är riktigt taggad! Äntligen kan jag börja se slutet på den här jävla mardrömmen.
TVÅ MÅNADER har passerat sedan jag opererades och äntligen är det dags för finalen (hehe, känns lite som att jag har vunnit en tävling, en tävling mot tiden, skräcken och ångesten) men snart är det över och jag kan pusta ut och låta pulsen varva ner. Jag vann. Jag är så jävla BRA! Haha okej, jag kanske inte ska ta åt mig hela äran utan lämna lite kvar åt kirurgerna, men en liten eloge kan jag ändå med gott samvete ge mig själv.
Jag tog mig igenom med livet, gnistan och hoppet i behåll ;)
Själv tycker jag att det känns onödigt att bara åka till sjukhuset för att prata om hur jag mår, jag vill skickas på röntgen direkt... !!!!! Lite jag i ett nötskal, fort men fel (i en jäkla fart.)
Jag längtar nått så oerhört till dagen då jag slipper stomin, samtidigt är jag rädd för att återigen bli besviken och råka ut för bakslag. Jag vet att jag inte blint ska räkna med att få bort stomin efter 2 månader då min dom först var att ha den 6-8 månader, men det har liksom varit min lykta i mörkret.
Jag känner mig inte redo för att få beskedet från röntgen. Att få operatonstid redan känns för mig helt klart för bra för att vara sant. Jag har inga krafter eller lust att ta ut nån lycka i förskott, jag bara hoppas att allt har gått bra och magen har läkt som den ska så att hag så fort som möjligt kan få lägga den här tiden bakom mig.
Va fan. JAG MÅR BRA!!
Visst krånglar stomin en hel del och knäcker psyket allt som oftast, men jag har insett att det bara är att gilla läget. Okej jag ljög. GILLA är en klar överdrift, jag har snarare lärt mig att accepterat läget.
Kroppen överlag mår toppen! Jag skulle utan tvekan kunna göra några sit ups här och nu men jag har träningsförbud. Poängen i det hela är hur som helst: Magen mår bra och jag har inte ont.
Jag tycker det är frustrerande att bara gå och vänta ut tiden och läkningsprosessen. Jag har noll tålamod.
JAG HAR TRE ÖNSKNINGAR:
- Ge mig snabb röntgentid
- Ge mig ett bra röntgenbesked
- Operera mig helst inom 2 veckor, max 3 veckor!
Snälla snälla snälla snälla.
Min längtan är inte av denna värld men snart är the D-day här och sen är det soooommar :D L Y C K A .
Jag lovar att jag kommer hoppa jämfota ut ur KS entré när jag blir utskriven efter sista operationen, med tarmarna på insidan och glädjeruset som en bubbla omkring mig.
Mina två kompisar Lo och Thommy Dee, har lovat att komma till sjukan med champange. Jag säger då det.. Undra vad sjuksyrrorna kommer anse om detta (men det återstår väl att se. ;) )
Själv ser jag det som ett perfet tillfälle att fira, inte varje dag man får tarmarna inopererade i magen igen så va fan.. Hahahahihihiohohoweeo! JAG LÄÄÄÄÄNGTAR!
Hahaha Yatzy Banan, Yatzy, Odjuret, Djuret, Skrutti, Atzy, Meow och så vidare, kärt barn har många namn så att säga. Hur som helst, min katt har även hon snittats i magen och är numera ett steriliserat vilddjur som går lös och bråkar med mammas fåglar ute på tomten.
Love u <3
Första promenaden någonsin :) 1.
2.
Bye, hörs antagligen i morn och då hoppas jag kunna meddela en röntgendag :D
Kommentarer
Trackback
