rizz

Tanken var att jag skulle skriva lite här varje dag men det har jag inte alls haft möjlighet till att göra på grund av mitt dåvarande tillstånd. Jävlar vilken helvetesvecka det har varit, men skam den som ger sig!

Efter att själv ha läst igenom mitt tidigare inlägg och fräshat upp minnet delar jag nu mina tankar med er. Ni får ursäkta om historien är virrig, svenska gramatiken sviktar eller om ni finner ord i texten som inte bör vara där -jag frisäger mig helt och skyller på morfinet och alla andra kryddor i min kropp. ;)

Min vandring mot friskhet har verkligen satt viljan och styrkan hos mig på prov.  Mycket av sjukhustiden är en dimma och de minnen jag har vill jag helst glömma, men glömma är ju just det jag inte får göra. Jag ska dra nytta av mina minnen och erfarenheter från denna tid, allt för att bearbeta mina upplevelser. Nu inser jag att jag aldrig kommer vara ensam, jag är älskad och betydelsefull. Att jag skriver denna mening kan anses onödigt för vissa men oj så viktigt för mig- ibland behöver man påminna sig om hur viktig man är och inte se det som en  självklarhet. Konstigt att saker som detta ska behöva ske för att man ska vankna upp lära sig att uppskatta sig själv och med stolthet kunna bära upp sig själv. Jag kommer för alltid vara stolt över att vara jag. Detta är självrespekt för mig och för att  bli respekterad av andra bör  man i första hand acceptera och respektera sig själv.

Som jag tidigare nämnde delade jag rum med en nyopererad, väldigt gammal tant. Klockan 23:00 somnade jag avslappnad och lugn med hjälp av diverse piller samt försedd med öronproppar.

Mitt i natten, runt 03, hör jag i sömnen (genom öronpropparna), hur denna tant kraxar, stönar och ber:

"Snääääälllla, snääääääällla, hjäääääääääälp mig, snääääääääälla snääääääälla (Hjälp tänkte jag, vad är detta för mardröm? ) Snäääääääällla DU, tryck på knappen (larmknappen) - först där kvicknade jag till, tryckte på larmknappen hos mig och skuttade smidigt ur sängen för att sedan studsa ut i korridoren efter lite personal/ livstecken. Efter ett tag fick jag tag i en "nattsyrra" och läget var åter under kontroll.

"Stackars tant", tänkte jag där jag åter låg i min säng, i väntan på John Blund.

Jag tänkte, "Gud så jobbigt att ha så ont- TUR att jag är ung... " men oj vad jag fick äta upp den tanken om att jag skulle klara operationen bättre hahahahha!

Själva operationen gick strålande. Jag var första patienten för dagen att möta kniven. Vid 7-tiden rullades jag iväg mot operation.

Snittet blev mindre än dem beräknat och kirurgerna sydde jättefint på insidan av huden så om något(några?) år kommer bara ett sträck påminna mig om en jobbig med gången tid.... inte allt för länge sedan. (Hoppas jag)

Där efter blev det desto värre. Som man tydligen görs, väcktes jag upp efter operationen, vid sidan av operationsbordet. Dessvärre hade inte min ryggmärgsbedövning gett full effekt och allt jag minns är strålande smärta som gör att jag spyr och därefter åter tuppar av.

Nästa gång jag vaknade befann jag mig på uppvakningen (en mellanhalt man gör från det att man kommer från operationen tills man är redo att komma upp på avdelningen) och denna gång har ryggbedövningen gett för mycket effekt och "förlamat" hela min vänstra kroppshalva samt gett mig svårigheter att andas och jag känner hur paniken börjar krypa. Vilket dem rätt, enlig snabbt justerar.. (frågan är om mamma anser det samma? ;) )

Det sista jag minns på uppvakningen är att jag helt plötsligt börjar krampa/typ krysta ut blod i stora mängder ur rumpan. Självklart blev jag åter livrädd och mitt blodtryck rasade snabbt ner till 40/23 och jag minnas hur mina tankar börjar rulla : "Hjälp jag vill inte dö nu, Jag får inte sluta andas, Mamma får inte se mig dö, Jag har inte levt färdigt mitt liv" och osv osv.... älskade mamma försökte trösta mig men när jag väl nås av paniken drar jag så lätt iväg. Det blev tal om blodtransfusion och jag minns hur jag äcklades av tanken att ha någon annans blod i mina ådror-.... jag tänkte på AIDS och allt möjligt... självklart är den risken minimal, om inte omöjlig??? Men det är inte lätt att vara klok när det är svårt, tankarna stormade helt enkelt. Tillslut stoppas mitt "blodbad" med en spruta som levrar blod och jag slapp undan att få någon annan persons blod.

Väl uppe på avelningen som stank bajs och omgiven av patienter likt mig själv; gråtandes, spyende och stönande hasandes runt eller jämrandes från sina rum, kände jag mig döende.

Veckan passerade i ett töcken. En dag var det dags att stänga av min ryggmlärgsbedövning för att senare kunna kopplas bort. Äntligen tänkte jag, nu snart, kanske i morgon är jag nog hemma....

Timmar passerade och jag minns hur jag fick mer och mer ont, för varje minut. Jag var både svettig och kall, med en strålande känsla genom hela kroppen och elden i min kropp var vild. Jag skrek och grät och sa fruktansvärt mycket hatiska ord till min, för dagen utsedda sjuksyyrra, som egentligen ville hjälpa mig genom att sätta igång ryggmärgsbedövningen igen. Men envis som jag är vägrade eftersom jag då insåg att det skulle dröja ytterliggare dagar innan jag kom från detta helvete och hem.

Efter x- antal timmar med stigande smärta, endast knaprande mängder av piller frågade den bekymrade sjuksystern om jag verkligen använde min morfinpump. Suck.. Självklart inte, jag trodde att morfinpumpen och morfinet i min rygg var kopplade till samma maskin och om den ena stängdes av gjordes det likadant med den andra... Så är det när man är förvirrad och nerknarkad.

Efter flitigt användande av pumpen fick jag ner smärtan till hanterbar.

Dagen därefter gick det då att plocka bort slangarna (ryggmärgsbedövningen) på min rygg. (Lättnad då jag fick en "helvetis" allergireaktion av någonting, hela ryggen främst, men även ansiktet samt halsen täcktes av kliande röd klåda och gjorde  att jag ville krypa ur skinnet.

Tack för klådan, som om det inte räckte med smärtan...?!

Några dagar efter avlägsnades även urinkateter samt drenage (transporterar bort vätska och blod). Sjuksyster började med att ta bort stygnen från drenaget ochbörjade sedan dra... faaaaaan vad hemskt det var. Jag tyckte det var en pina som aldrig tog slut, slangen hon drog ur min kropp ville aldrig ta slut. Desto bättre gick det med urinkatetern (thank God)!

Med färre kanyler för var dag blev jag piggare och mer stark i mig själv. Jag ansåg det onödigt och inte minst ogenomlidligt att stanna kvar på sjukhuset. Jag visste att jag hade krav att uppnå för att få lämna sjukhuset och en natt kunde jag verkligen inte sova. Jag var så trött på lukten, min hårda jävla säng och minst sagt omges av sjuka personer. Jag kände att jag verkligen behövde komma hem. Jag hade bestämt mig och när jag väl bestämmer mig finns det ingen på den här planeten som kan få mig att ändra mig. JAG SKULLE HEM.

Tidigt på morgonen beställde jag frukost (en rostmacka, två koppar te och en yoghurt... Bamseportion för mig som levt på kiwi alternativt yoghurt de senaste dagarna. (Just det, kvällen innan åt jag faktist min första riktiga måltid, en halv portion med fisk och potatismos som jag noga såg till att personalen skrev upp (dem skriver upp antalet kallorier man äter).

Därefter hasade jag mig fram och tillbaka utan hjälp och utan rullator (i för oss magopererade personer rask takt) och jag var jävligt noga med att tala om för alla sjuksystrar hur jävla bra jag mådde och tokljög om att jag inte hade det minsta ont. Som avlutning på varje konversation jag inledde, längsmed korridoren påpekade jag hur gärna jag skulle vilja åka hem...

Efter min PW i korridoren satte jag mig åter på sängen för att stirra ut genom fönstret och drömma mig bort. Mitt under mitt dagdrömmande kom 5 läkarklädda personer in och mannen i täten var försedd med anteckningsblock och penna.

Jag tänkte, "Hjälp vad är nu detta?" och blev lite småskakis inför vad jag trodde skulle vara en obehaglig överaskning, men mannen sa med ett leende att han fått uppgifter om min positiva utvecklng och frågade hur jag mådde.  Självklart drog jag samma story även för honom och hans sällskap.... Yes, jag blev utskriven.

Jag blev överlycklig och för första gången på länge grät jag äntligen av lycka.

Ibland gäller det att bara bestämma sig och jag tror det blir vad man gör det till, jag bestämde mig för att må bra och helt klart mår jag fan så mycket bättre här hemma än jag tror jag hade gjort om jag fortfarande varit kvar och "väntat på att bli frisk".

Normalt stannar man kvar 10-14 dagar efter operationer som denna, men jag blev uskriven efter 6 dagar, haha. Ibland är livet allt bra underbart!

Ha de bra så hörs vi snart igen!

Nä gud detta blir det inget vettigt av. Jag känner hur jag snart kommer spåra ur och hamna på villovägar i min hjärna. Inget mer svamel, bara en liten inblick i hur jag har det här på sjukan:

• Jag fick riktig sjukhusmat: Potatismor (pulver) och kokt fisk. Mummssssss..... eller inte...
• Jag har duschat: Tvättat hela kroppen och håret i nått bakteriedödande. Jag fick en tvättsvamp som jag skulle använda (glömde fråga varför), men den glömde jag såklart bort... Hittade den under handduken när jag var klar.
• Jag har vägt och mätt mig. Med stadiga 64 kg och 173 cm lång står jag stabilt med båda fötterna på jorden. Jag kommer tydligen gå upp i vikt på grund av alla vätskor som dem kommer pumpa in i mig... Sedan ska tydligen det gå bort. Tacka f-a-n för det, lite trist att rulla härifrån..
• Vanliga blodprov togs som vanligt.
• Spruta i låret för att förhindra blodproppar (kommer få denna spruta dagligen i 10 dgr efter operationen.)
• Kirurgen har ritat på min mage där dem kommer lägga snittet, lika så märkte stomitanten ut var bajspåsen ska sitta. På tal om Stomi-tanten. Hon var på sitt allra bästa humör idag. Aldrig sett henne gladare! Hoppas denna glädjeyra består!

Nu ska jag snart se några avsnitt av Sex and the City (som jag har fått låna av underbara Lisa <3) i väntan på min sömntablett.

Btw. Jag måste nog vara den enda tjejen som inte sett ett enda avsnitt av denna omtalade serie... men nu ska det bli ändring på det! Nu jäklar ska det nötas! Till detta filmmys avnjuter jag massa proteinshakes som jag ska dricka av under kvällen/ natten i väntan på sömntablett! shiii va jag kommer va kissnödig!

BILD

Utmärkt var snittet kommer läggas samt en markering var dem kommer lägga min stomi (pricken på höger sida på magen.

Hjälp vad det tar emot för mig att sätta mig ner och  skriva. Jag har så svårt att samla ihop och sortera mina tankar. Lika så har jag svårt att uttrycka mig. Fast vad är det egenligen jag ska försöka uttrycka? Jag känner ingenting längre. Eller jag vet i alla fall inte vad jag känner. Återigen har jag sopat allt under mattan: Ser jag "det" inte och känner inget så finns "det" inte. Trist att verkligheten är aningens tuffare.

Jag om någon borde ha lärt mig att det inte går att skjuta på problem genom att förneka dem eller inte tänka på dem.

Helst av allt hade jag att dem bara sprutade in någon slags dunderkur i min tarmkanal som frätte bort dessa jävla polyper. Hur bra och underbart hade inte det varit?

Nu bråkar min mage mer än vanligt. Det är som att tarmarna har på känn att deras dagar i min kropp är räknade och med mening gör det extra jävligt för mig. Det är riktigt mysigt att ha känslan av tarmvred dagligen. Samt behovet att spy för att smärtan är så stark.

Jag önskar ingen person denna mardröm och som tur var är snart min mardröm slut. Hoppas jag :)

Hur som helst, nu lite uppdatering gällande sjukhus-häng:

I tisdags, 17jan, träffade jag min sjukgymnast och en sjuksköterska, båda två var supermysiga.

Sjukgymnastens prio 1 är att få upp mig sittandes i sängen och blåsa luft genom ett rör, detta för att få upp vätskor och släm ur lungorna för att undvika lunginflammation. Hon kommer också se till att jag kommer på benen så fort som möjligt, för att få fart på tarmarna och undvika proppar samt tarmvred. Jag kommer tydligen ta hjälp av en slags rullator att stödja mig mot. Hehe,  det ni! Somliga av oss åldras snabbt må jag säga ;)

Vad gjorde jag inne hos sjuksyster egentligen? Jag minns faktist inte rikigt. Åter igen slog jag på autopiloten i min kropp och begav mig till en trevligare plats, långt ifrån min verklighet. Jag vet att det är fel att fly ifrån problem och sådant som är jobbigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag minns iaf att jag tyckte hon hade ett snällt ansikte.

Hur som helst. Tillslut med lite övertalning tar mamma, jag och sjuksyrran hissen upp till avdelningen där jag kommer vakna upp efter operationen samt spendera kommande vecka på. Jag själv var av den uppfattningen att ju mindre jag vet -desto bättre... men men :)

Väl uppe på avdelningen möttes jag som tur var inte av några hasande zombies i korridoren. Inte en enda patient i sikte! YES!

Igår, 19jan träffade jag den jävla stomi-kärringen igen. Ursäkta uttrycket, men denna dam ogillar jag skarpt. Hon var med när jag träffade kirurgen (13/1) och allt var så jävla omöjligt enligt henne.

Hela hon utstrålar verkligen en negativ energi. Jag brukar ta det lugnt men med mina tårar brännandes och en jävla kärring framför mig såg jag rött och tänkte mordiska tankar om denna lilla osympatiska, vresiga, feta jävel. Aldrig någonsin att jag kommer vilja ha med henne att göra. Jävla bajskärring rent ut sagt.

Klockan 13 var det möte med narkosläkaren som stod på tur. I väntrummet möttes vi (jag, mamma och mormor) av denne man. En 160 cm lång (kort!) spaghetti-man a la 25 år (okej lite äldre säkert men han såg inte ut att vara en dag över 20! ) :)

Han var riktigt rolig och lättade upp mitt sinne som stomikärringen så noggrant knöglat ihop och stampat på. Så här satt jag skrattades, fortfarande med rödgråtna ögon och helt rödprickig i hela facet och tyckte att livet åter igen lekte. Han fick det hela att låta som en helt vanlig dag i mitt liv och han svarade så bra på mina, mamma och mormors frågor. Jippie, ännu en dag avklarad. Nästa gång jag träder in genom sjukhusets entre är för operation. Nu finns det ingen återvändo, nu kör vi!

God natt.

Åh, jag kan inte minnas när jag var så här glad sist! Äntligen operationstid! Äntligen fick jag träffa min kirurg! ÄNTLIGEN fick jag svar på alla mina gnagande frågor!

Snart är allt det här ett minne blott. Ingen smärta, inget blod, inga spyor, inga panikattacker och gud vet vad.

Jag tycker jag har haft mycket oflyt genom livet, men innerst inne tror jag det finns någon som vill mig väl. Någon som vill bevisa hur mycket jag faktist är kapabel att klara av och minst sagt, idag hade jag verkligen turen med mig. Mitt livs bästa FREDAGEN DEN TRETTONDE! Äntligen, som jag har väntat!

Tror säkert jag kommer panika innan operationen men idag kan fan ingeting dra ner mig i dyn!

Tänker faktist inte skriva mer idag utan låter bloggen vila tills jag är tillbaks på sjukhuset den 17e för att träffa stomiläkare, narkosläkare och vad alla dem nu heter...

Pappa kom hem igår, om så bara för en kort stund.  Älskar dig <3 Att du kom hem betyder otroligt mycket för mig. Ses snart igen!

Tack och god natt säger jag till världens bästa familj

och vänner.

Detta ordspråk är verkligen klokt. Livet har sin gång och våra öden kan vi sällan själva styra över.

Det enda vi kan göra är att göra det bästa utav situationen.

Som jag tidigare skrev så älskar jag livet. Om det var möjligt skulle jag trycka på pausknappen ett tag (typ helst för evigt) eller spola fram några kapitel för att se vad framtiden har att erbjuda- OM den överhuvudtaget existerar. Usch vad jag inte gillar att tänka på framtiden... Det känns helt enkelt för självsäkert och ovisst. Man vet aldrig när livet spelar en ett spratt.... Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och det har jag bittert fått erfara och det är inte alltid vi kan påverka det hela.

Vi kan egentligen bara hoppa på tåget och hoppas på det bästa (...och viktigast av allt: Håll i dig hårt och trilla inte av ;) )

I morgon ska jag som sagt träffa kirurgen och en kurator. Jag tycker det ska bli skönt att snurra igång rouletten och låta mitt livs spel börja (hoppas jag har turen med mig).

Hoppas på att få min operations tid också eftersom jag då, dag för dag kommer närmare dagen då jag är frisk och hel både i kropp och själ.

Konstigt egentligen det här med chockfaser... Man anpassar sig till så jävla mycket.

Tidigare när jag tänkte på min sjukdom, operationen och stomin så ville jag verkligen dö. Helt 100% ärligt, jag var livrädd och ville inte beblanda mig med den här skiten.

Visst, det kommer fortfarande jobbiga stunder dagligen men jag har lärt mig att hantera dem och dem stannar inte lika länge som dem gjorde förut. Det hela påminner om en viddpust som stormar upp, för att sedan vara helt borta.

Tror mitt lugn också beror på att jag inte har varit på sjukhuset på länge och har fått ett avstånd från det hela. Det känns inte som att det gäller mig längre, allt är bara så overkligt. Får se hur det går i morn. Psyket får verkligen sig en ordentlig törn, men jag har bestämt mig för att gå hel ur det här. Det som inte dödar mig gör mig fan bara så mycket starkare...

Jag har börjat ta långa promenader på kvällarna. Jag älskar det! Bara jag och mörkret. Det skyddar mig från omvärnden och jag får gå för mig själv och vara ledsen eller drömma utan att någon ser mig och ska försöka leka psykolog.

I mörkret är alla lika och det känns som att man inte är lika utsatt för omgivningens klor.

Jag går utan egentlig plan, benen bara maler på. Igår när jag var ute och gick strömmade "You´re gonna go far kid" ut genom lurarna. En låt som ligger mig varmt om hjärtat och hela min kropp hamnar i något slags lyckorus. Konstigt vad lite musik kan göra!

På tal om att "gå långt". Jag kommer ta med mig kameran till sjukan. Jag tänker långsiktigt och fokuserar därför på tiden då jag är friskt och mår bra. Jag tror att jag kommer känna mig så stark efter allt ja gått igenom. Men som sagt, livet är fullt av toppar och dalar och när jag känner att jag ligger på botten kan jag plocka fram mina minnen från den här jobbiga tiden och få kraft att simma upp mot ytan.

Inte för inte som man säger ; Inget ont som inte för något gott med sig" haha, jag har verkligen lärt mig vad som är av värde här i livet!

Pappa komme hem idag (tror jag..). Jag längtar efter honom så otroligt mycket. Pajjade dock min mobil igår, så otroligt irriterande. Nås numera med röksignaler..

Det är helt galet vad beroende man är av teknik. Numera behövs egentligen ingen planering. All info finns i mobilen. Glöm busstabeller och bokningar hit och dit. Du kan kolla allt sådant på vägen...

Undrar hur många i vår generation som kommer vara förtidspensionerade (bortsett från de som redan dött av hjärtattack...) ?

Okej, jag låter typ hög men jag älskar att snacka sjukt osammanhängande. Folk fattar noll och ingenting. Men mitt liv är lite så, helt enkelt svårt att förstå sig på. Allt virvlar runt. Totalt omringad av Kaos.

Så många frågor. Så få svar. Så många tankar smyger sig på. Så lite hjälp. Så ensam. Så skamsen och förtvivlad. Jag fick min dom men ingen hjälp. Nog för att jag kommer få stöd och hjälp innan och efter operationen, men det är nu jag är rädd, det är nu ångesten äter upp mig från insidan. Det känns som att jag inte känner mig själv längre. Jag behöver lära känna mig själv igen. Läkaren vet så mycket mer om mig än vad jag gör. Jag vill OCKSÅ VETA. Jag vill veta EXAKT vad som kommer hända med min kropp och vad som kommer förändras.. mer än det jag redan vet så klart... men det känns som att jag har NOLL koll. Dem lämnade mig en dom, en tidsram jag aldrig någonsin kommer förstå. Tur att jag har världens bästa familj och vänner som håller i mig när det blåser.

I och med min blogg, har jag också insett vilka som är mina vänner. Förstår att folk blir rädda när dem inser den sanning jag dealar med varenda dag. MEN HALLÅ! Om ni tycker det är obehagligt. Hur obeghagligt tror ni inte jag tycker det här är? Jag skäms. Jag känner mig äcklig. Jag känner mig utlämnad och maktlös.

Att folk vänder mig ryggen visa bara att dem inte är värda att lägga ner energi på. Jag behöver omge mig med riktiga vänner. Människor som inte dömer mig och som älskar mig för den jag är.

Det var lite tanken med att lägga bloggen på min FB. Jag ville släppa bomben och se hur många som står  kvar.

Shit, på tal om bomber. Jag drömmer så störda  drömmar numera.

I natt drömde jag att jag var tillbaks på Österskärsskolan och stod och kollade på en flyguppvisning. Uppvisningen hölls mellan husflyglarna. Hela skolgården var fylld med vatten, så vi- publiken alltså, stod i vatten upp till knäna. Två helikoptrar står och hovrar ovanför vattenytan. Plötsligt börjar den ena helikoptern "spinna" runt och slår emot ena husväggen. Jag och resterande folk runtom mig inser att helikoptern kommer krascha, så vi springer för livet. Jag och min lillebror gömmer oss bakom en vägg på skolan. Jag ser explotionen, den ser typ ut som en explotion orsakat av en atombomb och tryckvågen stormar emot oss. Jag säger till min lillebror att hålla andan och bluda. Sedan vaknar jag upp.

har jag lärt mig genom livet.

Vill börja med att säga gott nytt år och en god fortsättning !!

2011 var verkligen inte mitt år.. for sure. Känns så himla skönt att det är nytt år och jag får chansen att ta nya tag. Visst känns det fortfarande som att jag klättrar i uppförsbacke men den känslan ligger nog till grunden för att jag fortfarande står och trampar på ruta ett... men snart sätter operation och grejor fart. Ska träffa kirurgen den 13/1-12. Nästa vecka alltså hoppas jag får min operationstid då!

Usch är allt jag kan säga. Vill fortfarande inte opereras, men vad har jag för val? Jag har inget val. Det stör mig också så fruktasvärt. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.  Jävla skitkropp.

Läkaren ringde för någon vecka sedan och sa till min mamma att jag är alldeles för psykiskt ostabil för att opereras i nuläget. Han ville skicka iväg mig till psykolog för att få mig mer positiv till det hela. Hehe, hade nog att göra med att jag vrålade i hela korridoren på sjukhuset att jag skulle ta mitt liv om dem sätter stomi på mig.. Nu har chocken typ lagt sig. Det har dock till viss del att göra med tabletterna jag knaprar men känslan av overklighet finns fortfarande där. Krampen i bröstet som hugger som knivar och känslan av att inte kunna andas är mina bästa vänner om nätterna. Dem kramar luften ur mig och håller om mig så hårt.  Jag kallar dem ångest och skräck. Tillsammans blir dem herr och fru panikångest.

Men herre gud, "psykiskt ostabil" , klart jag är ostabil. Jag är rädd. Skiträdd! Ingen människa i världen kan få mig att bli positiv till detta. Jag har inget val och jag vill ha operationen ur världen. Är så jävla trött på att vara sjuk och må som jag mår. Kuratorer kommer jag hänga med o snacka oavsett, så varför skjuta upp min operation när jag ändå inte har nått val mer än att välja cancer vs operation.

Jag vill bara bli frisk, inget annat står högre i min önskan. Eller jo - möjligheten att spola tillbaks tiden och ge mig möjlighet att stanna där för gott. Jag vill inte ha det här livet. Allt är ändå förstört. Vad fan mer kan jag egentligen råka ut för. Herre gud, det finns så mkt jag skulle vilja radera ut ur mitt liv. Jag önskar att livet var som en film. När det är obehagligt kan man bara spola förbi och se det lyckliga slutet. Jag hoppas att mitt liv får ett lyckligt slut. Just därför kan det fan bara bli bättre. Jag hoppas att 2012 blir ett bra år för alla!