Mitt liv, mina val, min väg
Vinter blir vår
Natt blir dag
Liten blir stor
Tårar blir skratt
Ärr blir minnen
Styrka blir lycka
Min dröm blir verkliget
En vacker dag
"Det finns alltid dem som har det värre"
Inga bekymmer
Det fanns en tid då jag kände mig nere och missnöjd med mig själv. Istället för att tycka om mig själv och vara nöjd, jämförde jag mig själv med enligt mig misslyckade eller fula personer.
All denna bekräftelse i min strävan i att själv nå upp till mina mål och krav. Min strävan mot lycka.
Lycka över att vara jag och inte den där feta, finniga tjejen i kassan, som gömmer sina utstående ögon bakom ett par fula glasögon.
Skadjeglädje. Ren och skär elakhet. Mina åsikter höll jag för mig själv, men vem ger mig rätten att kritisera andra och gotta mig i deras skavanker?
Fast vadå "skavanker"?
Vem är jag att döma?
Allt detta för att själv inte känna mig så förbannat jävla misslyckad.
I fredags blev jag åter inlagd på sjukan. Den här gången med 40 graders feber, mag- och ryggsmärtor samt andningsbesvär och svimningsattacker. Att det inte blev något långvarigt besök tror jag de flesta vid det här laget redan har listat ut.
Min sjukhusskräck kommer bli min död en vacker dag.
Dagen då jag skrev ut mig själv, delade jag rum med en medelålders dam.
Hon var så snäll. Hon var så omtänksam och pigg. Hon hade inte fått äta sedan 17 Januari. Hon var så sjuk. Hon hade cancer.
Men gnistan och viljan hos henne fanns fortfarande där. Hon strålade styrka, hopp och tapperhet och gjorde mig helt förstummad.
Jag tyckte så synd om henne, medveten om att mitt medlidande var det sista hon behöver.
Det är i möten med sådana här personer som man vaknar upp och inser hur tacksam man ska vara. Jag gjorde i alla fall det.
Jävla cancer. Det är så orättvist.
Där låg jag i sängen bredvid och skämdes. Skämdes över att jag haft mage att beklaga mig över mina operationer, min stomi och allt däromkring.
Damen bredvid mig ville inget heller än att opereras, men hon får inte opereras än, på grund av en rad olika faktorer, som jag vid det här laget har glömt bort.
Själv är jag friskförklarad och väntar bara på nästa operation som ska befria mig från stomin.
Idag är det exakt en månad till mitt återbesök då jag förhoppningsvis får min operationstid.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går vägen för "Tanten Bredvid" och jag längtar till dagen då jag får chans att börja leva igen och jag vet att den dagen snart är här.
Jag är min egen lyckas smed och jag bestämmer själv om jag duger och räcker till. Detta utan att jämföra mig med alla andra.
Ps. Jag var inte döende utan det var bara ljuva influensa som stod för dörren.
En skräckblandad förtjusning, åter- besök i Mars
Tiden läker alla sår men minnena består, ärren också för den delen men dem bleknar med tiden.
Jag älskar min mormor och morfar.
Ni har alltid tagit hand om mig och min lillebror när mamma och pappa varit på olika håll ute i världen.
Ni har tröstat mig när jag mött motgångar genom livet.
Ni har stöttat mig i saker jag aldrig trodde jag skulle klara av.
Ni har glatt er åt mina framgångar.
Vi kan skratta tillsammans och vi kan bråka.
Men vad skulle en familj vara utan känslor?
Jag vet att ni älskar mig, lika mycket som jag älskar er.
Nu är det sjukstuga i Risebo, japp så är namnet på vårt hus.
Med all uppståndelse och stress kring mig har nu mamma gått och fått Bältros.
Stackars älskade mamma, som om det inte räckte med mig och min läckande bajspåse på magen. All kärlek till dig.
Tur att syster Jane (mormor) bara bor ett stenkast härifrån.
Nå mormor, "Äntligen pensionär, nu börjar det roliga!" (Just så stod det på ett "Krya på dig- kort" jag fått av en kär vän...) Vaför hon gett mig ett kort med just det budskapet är en helt annan femma haha ;)
Tur för mormor att hon har ett vuxet barnbarn som stjäl all hennes lediga tid om dagarna! Vad skulle du annars fördriva dagarna med?? ;)
Haha jag kan ändå inte låta bli att skratta åt denna bittra tid, omringad av all SKIT, fan vad jag kommer fira när den här satans, helvetes jävla, pisstiden är över. Ursäkta för ovårdat språk men det är just precis så jag känner.
Dagarna rullar på och jag hänger med, eller som min mamma skulle uttrycka sig: Slö, slapp och likgiltig. Fast likgiltig är kanske inte direkt rätt ord att beskriva min tillvaro med. Otålig stämmer bättre in.
Nu räknar jag dagarna till operation nummer två, dock är jag rädd att längta för mycket så att tiden i stället går långsammara och på så vis blir ännu mer outhärdlig.
Jag är också rädd för att opereras igen men va fan, det kan väl inte bli värre än sist.. En skräckblandad förtjusnig helt enkelt!Som det är nu är jag trött och irriterad på situationen.
Jag känner mig fortfarande inte tillfreds med att ha min tarm fastsydd i huden.Den gör ont, spänner och är fruktasvärt äcklig.
Jag hatar att ha stomi, jag hatar att känna mig handikappad och hjälplös. Jag hatar att ha ont.
Jag veeeeet att jag ska va tacksam att min tid med stomin kortats ner till 2 månader och visst är jag glad för det, men all denna glädje försvinner, då påsen läcker och skiten rinner ut på huden, innanför klistret på påsen och lämar kvar röd, irriterad hud som på vissa ställen är helt flådd och öm och vid beröring ger samma ilande känsla som brännmärken.
När det bränner till innanför stomipåsen är glädjen borta och frustrationen total. Då vill jag bara gråta, skrika och försvinna ut ur min kropp och helt enkelt komma tillbaka när smärtan är borta och påsen ett minne blott, eller väckas i min säng och få höra mammas lugna röst, stilla viska till mig, "Lugn det var bara en dröm."
Jag hatar den. Jag hatar den. Jag hatar hatar hatar den!!!!!!!! Fast tack vare den slapp jag cancer och det är väl förväl.
Jag kommer vara tacksam när allt det här är pasé men just nu har jag svårt att känna kärlek till denna frätande bajspåse.
Jag vill inte umgås med mina vänner utan håller mig mest hemma då jag inte litar på min stomi. Den läcker ibland och utan förvarning ger den ibland ifrån sig pruttande ljud. All denna oro och stress för att den ska svika mig tär nått så fruktansvärt på mitt psyke.
Ärret bredvid blir finare för varje dag, tack än en gång till mina omtänksamma kirurger som sydde ihop mig så fint!
Jag ber om ursäkt för allt mitt gnäll och min vekhet, men nu är det färdigältat för idag.
Ytterligare en dag har passerat och visst klarade jag av den.
Jag var bara tvungen att avreagera mig och det känns bra att få släppa på trycket och låta ilskan och frustrationen blossa upp och försvinna och i stället ge plats för positiva tankar och förväntningar i stället.
Tack,
Mölletorparna
Nabi
Lisa
Madeleine m. familj
Pamela
Johanna m. familj
Josefine m. familj
Josefin
Emma
Lotten
Ellen m. familj
Ivar
Internationella Skolan, Täby (speciellt tack till Lisa, Jan och Sonja, Fia och Susanne)
Linda
Kim,
för ert peppande och er värme, samt tack till er som hört av er på fb.
Ett speciellt tack vill jag ge min mamma, mormor & morfar. Jag vet helt ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan er. Jag skulle vara vilsen, ensam och jag skulle gett upp för länge sedan. Er kärlek är det finaste jag har och den ska jag vara rädd om.
Ett par slitna skor
Vänskap
Vi lever med främmande människor omkring oss, vi lever med bekanta människor omkring oss, vi lever med nära och kära omkring oss.
Vi möter våra kärlekar genom livet och lika så fiender, lagom portionerat ut genom livet.
Jag lever mitt liv, du lever ditt, några lever ett liv, vissa lever andras liv, somliga lever dubbelliv och några lever inte alls.
Jag vill inte bli en sådan person som bara låter livet passera och på ålderns höst beklaga mig över åren som bara försvann... Jag vill leva ut mitt liv till fullo, som om det inte fanns något slut.
Fast inget slut...?Finns det då en början? För mig är "början" att våga chansa, att ta steget och handlöst slänga sig ut i luften och hoppas på det bästa. Vad händer om man aldrig tar steget?
Tänkt så mycket man skulle går miste om. Minnen och glada skratt skördar jag på vägen.
Jag har många par skor att välja mellan.
I stället för att välja dem högklackade, plastiga, hala och opålitliga skorna, som får mig att vingla hit och dit, väljer jag ett troget par.
Ett par skor jag sprungit med över stock och sten,
till mitt hjärta bultat och andningen gått i sken.
På dessa skor jag alltid kan lita,
även då omvärlden mig omkull vill slita.
Det är så mycket jag vill göra på min resa och det finns så mycket jag kan klara av,
ändå blir ingenting av.
Jag vill inte ligga kvar i min säng och se mitt liv försvinna och jag vill inte ha något som håller mig tillbaka,
istället livet får mig omskaka.
Här gäller det att ta steget och ta del av livet,
som är dig givet.
Mitt liv, mina val, min väg.
Just så står det skrivet på min fot.
Jag har ett liv att fylla med mina upplevelser och dagar,
så mycket som jag någonsin orkar och behagar.
Vänner och familj kan endast hjälpa mig på vägen, med goda råd och förslag men skydda mig från mina skrubbsår,
är inget som går.
Dem läker av sig självt och jag består
och blir smartare för varje år.
Du får gärna följa med på min resa genom rätt och fel, men gnäll över skavsår är inget jag vill höra,
för slå ner på takten kommer jag aldrig att göra.
Jag och mina trasiga skor har ett långt förflutet.
Ett starkt band som håller ihop oss till slutet.
För mig är det ett tecken på vänskap som vi tillsammans bygger upp under livets glada dagar
och som prövar oss då oturen över oss haglar.
Mina skor och jag kommer alltid göra oss en egen väg, en väg som kommer leda oss genom livet, upp och ner genom tiden,
tills min kropp blir helt trött och förvriden.
Först då ska jag stanna upp och luta mig tillbaka.
Glad och tacksam över allt som kommit i min väg och kanske med dig få skratta åt livets alla dagar,
då vi gjort vad vi själva behagar.
Tack till mina fina vänner, om du känner dig berörd är du troligtvis en av dem jag tänkte på i skrivande stund och jag är tacksam över att få vandra genom livet med just dig.
Ps. Ta livet med en klackspark ;)
Med vilja och kärlek når man det som ibland känns omöjligt.
Jag vill börja med att tacka alla fina människor som har tänkt på mig, alla som har hört av sig och inte minst mina älskade som har funnits där och hållt min hand när smärtan brunnit som eld i min kropp och skräcken härjat fritt.
Tanken var att jag skulle skriva lite här varje dag men det har jag inte alls haft möjlighet till att göra på grund av mitt dåvarande tillstånd. Jävlar vilken helvetesvecka det har varit, men skam den som ger sig!
Efter att själv ha läst igenom mitt tidigare inlägg och fräshat upp minnet delar jag nu mina tankar med er. Ni får ursäkta om historien är virrig, svenska gramatiken sviktar eller om ni finner ord i texten som inte bör vara där -jag frisäger mig helt och skyller på morfinet och alla andra kryddor i min kropp. ;)
Min vandring mot friskhet har verkligen satt viljan och styrkan hos mig på prov. Mycket av sjukhustiden är en dimma och de minnen jag har vill jag helst glömma, men glömma är ju just det jag inte får göra. Jag ska dra nytta av mina minnen och erfarenheter från denna tid, allt för att bearbeta mina upplevelser. Nu inser jag att jag aldrig kommer vara ensam, jag är älskad och betydelsefull. Att jag skriver denna mening kan anses onödigt för vissa men oj så viktigt för mig- ibland behöver man påminna sig om hur viktig man är och inte se det som en självklarhet. Konstigt att saker som detta ska behöva ske för att man ska vankna upp lära sig att uppskatta sig själv och med stolthet kunna bära upp sig själv. Jag kommer för alltid vara stolt över att vara jag. Detta är självrespekt för mig och för att bli respekterad av andra bör man i första hand acceptera och respektera sig själv.
Som jag tidigare nämnde delade jag rum med en nyopererad, väldigt gammal tant. Klockan 23:00 somnade jag avslappnad och lugn med hjälp av diverse piller samt försedd med öronproppar.
Mitt i natten, runt 03, hör jag i sömnen (genom öronpropparna), hur denna tant kraxar, stönar och ber:
"Snääääälllla, snääääääällla, hjäääääääääälp mig, snääääääääälla snääääääälla (Hjälp tänkte jag, vad är detta för mardröm? ) Snäääääääällla DU, tryck på knappen (larmknappen) - först där kvicknade jag till, tryckte på larmknappen hos mig och skuttade smidigt ur sängen för att sedan studsa ut i korridoren efter lite personal/ livstecken. Efter ett tag fick jag tag i en "nattsyrra" och läget var åter under kontroll.
"Stackars tant", tänkte jag där jag åter låg i min säng, i väntan på John Blund.
Jag tänkte, "Gud så jobbigt att ha så ont- TUR att jag är ung... " men oj vad jag fick äta upp den tanken om att jag skulle klara operationen bättre hahahahha!
Själva operationen gick strålande. Jag var första patienten för dagen att möta kniven. Vid 7-tiden rullades jag iväg mot operation.
Snittet blev mindre än dem beräknat och kirurgerna sydde jättefint på insidan av huden så om något(några?) år kommer bara ett sträck påminna mig om en jobbig med gången tid.... inte allt för länge sedan. (Hoppas jag)
Där efter blev det desto värre. Som man tydligen görs, väcktes jag upp efter operationen, vid sidan av operationsbordet. Dessvärre hade inte min ryggmärgsbedövning gett full effekt och allt jag minns är strålande smärta som gör att jag spyr och därefter åter tuppar av.
Nästa gång jag vaknade befann jag mig på uppvakningen (en mellanhalt man gör från det att man kommer från operationen tills man är redo att komma upp på avdelningen) och denna gång har ryggbedövningen gett för mycket effekt och "förlamat" hela min vänstra kroppshalva samt gett mig svårigheter att andas och jag känner hur paniken börjar krypa. Vilket dem rätt, enlig snabbt justerar.. (frågan är om mamma anser det samma? ;) )
Det sista jag minns på uppvakningen är att jag helt plötsligt börjar krampa/typ krysta ut blod i stora mängder ur rumpan. Självklart blev jag åter livrädd och mitt blodtryck rasade snabbt ner till 40/23 och jag minnas hur mina tankar börjar rulla : "Hjälp jag vill inte dö nu, Jag får inte sluta andas, Mamma får inte se mig dö, Jag har inte levt färdigt mitt liv" och osv osv.... älskade mamma försökte trösta mig men när jag väl nås av paniken drar jag så lätt iväg. Det blev tal om blodtransfusion och jag minns hur jag äcklades av tanken att ha någon annans blod i mina ådror-.... jag tänkte på AIDS och allt möjligt... självklart är den risken minimal, om inte omöjlig??? Men det är inte lätt att vara klok när det är svårt, tankarna stormade helt enkelt. Tillslut stoppas mitt "blodbad" med en spruta som levrar blod och jag slapp undan att få någon annan persons blod.
Väl uppe på avelningen som stank bajs och omgiven av patienter likt mig själv; gråtandes, spyende och stönande hasandes runt eller jämrandes från sina rum, kände jag mig döende.
Veckan passerade i ett töcken. En dag var det dags att stänga av min ryggmlärgsbedövning för att senare kunna kopplas bort. Äntligen tänkte jag, nu snart, kanske i morgon är jag nog hemma....
Timmar passerade och jag minns hur jag fick mer och mer ont, för varje minut. Jag var både svettig och kall, med en strålande känsla genom hela kroppen och elden i min kropp var vild. Jag skrek och grät och sa fruktansvärt mycket hatiska ord till min, för dagen utsedda sjuksyyrra, som egentligen ville hjälpa mig genom att sätta igång ryggmärgsbedövningen igen. Men envis som jag är vägrade eftersom jag då insåg att det skulle dröja ytterliggare dagar innan jag kom från detta helvete och hem.
Efter x- antal timmar med stigande smärta, endast knaprande mängder av piller frågade den bekymrade sjuksystern om jag verkligen använde min morfinpump. Suck.. Självklart inte, jag trodde att morfinpumpen och morfinet i min rygg var kopplade till samma maskin och om den ena stängdes av gjordes det likadant med den andra... Så är det när man är förvirrad och nerknarkad.
Efter flitigt användande av pumpen fick jag ner smärtan till hanterbar.
Dagen därefter gick det då att plocka bort slangarna (ryggmärgsbedövningen) på min rygg. (Lättnad då jag fick en "helvetis" allergireaktion av någonting, hela ryggen främst, men även ansiktet samt halsen täcktes av kliande röd klåda och gjorde att jag ville krypa ur skinnet.
Tack för klådan, som om det inte räckte med smärtan...?!
Några dagar efter avlägsnades även urinkateter samt drenage (transporterar bort vätska och blod). Sjuksyster började med att ta bort stygnen från drenaget ochbörjade sedan dra... faaaaaan vad hemskt det var. Jag tyckte det var en pina som aldrig tog slut, slangen hon drog ur min kropp ville aldrig ta slut. Desto bättre gick det med urinkatetern (thank God)!
Med färre kanyler för var dag blev jag piggare och mer stark i mig själv. Jag ansåg det onödigt och inte minst ogenomlidligt att stanna kvar på sjukhuset. Jag visste att jag hade krav att uppnå för att få lämna sjukhuset och en natt kunde jag verkligen inte sova. Jag var så trött på lukten, min hårda jävla säng och minst sagt omges av sjuka personer. Jag kände att jag verkligen behövde komma hem. Jag hade bestämt mig och när jag väl bestämmer mig finns det ingen på den här planeten som kan få mig att ändra mig. JAG SKULLE HEM.
Tidigt på morgonen beställde jag frukost (en rostmacka, två koppar te och en yoghurt... Bamseportion för mig som levt på kiwi alternativt yoghurt de senaste dagarna. (Just det, kvällen innan åt jag faktist min första riktiga måltid, en halv portion med fisk och potatismos som jag noga såg till att personalen skrev upp (dem skriver upp antalet kallorier man äter).
Därefter hasade jag mig fram och tillbaka utan hjälp och utan rullator (i för oss magopererade personer rask takt) och jag var jävligt noga med att tala om för alla sjuksystrar hur jävla bra jag mådde och tokljög om att jag inte hade det minsta ont. Som avlutning på varje konversation jag inledde, längsmed korridoren påpekade jag hur gärna jag skulle vilja åka hem...
Efter min PW i korridoren satte jag mig åter på sängen för att stirra ut genom fönstret och drömma mig bort. Mitt under mitt dagdrömmande kom 5 läkarklädda personer in och mannen i täten var försedd med anteckningsblock och penna.
Jag tänkte, "Hjälp vad är nu detta?" och blev lite småskakis inför vad jag trodde skulle vara en obehaglig överaskning, men mannen sa med ett leende att han fått uppgifter om min positiva utvecklng och frågade hur jag mådde. Självklart drog jag samma story även för honom och hans sällskap.... Yes, jag blev utskriven.
Jag blev överlycklig och för första gången på länge grät jag äntligen av lycka.
Ibland gäller det att bara bestämma sig och jag tror det blir vad man gör det till, jag bestämde mig för att må bra och helt klart mår jag fan så mycket bättre här hemma än jag tror jag hade gjort om jag fortfarande varit kvar och "väntat på att bli frisk".
Normalt stannar man kvar 10-14 dagar efter operationer som denna, men jag blev uskriven efter 6 dagar, haha. Ibland är livet allt bra underbart!
Bildbomb:
Fönsterutsikt, helikopterplattan
Mitt rum
Ser ni vad jag ser? Det är intessant hur saker förändras när man stirrar på dem ett tag..
When the drugs don´t work I get high on life.... (Ibland iaf..)
Ge aldrig upp!
Håll dig fokuserad och tänk framåt även när det är svårt.
Pigg, fräsch, gillar att chansa- ska vi ut och dansa?
Första promenaden med "rullatorn"
Syssälsättning blåsa flaska (får upp vätska ur lungorna)
Min nakna stomi är det röda ni se, snittet forsätter en bit ner åt vänser men det får ni inte se. Jag vill behålla den gnutta stolthet jag har kvar...
Stomipåse och snitt från navel och vidare ner en bit..
Avlägsning av ryggmärgsbedövningen... Ryggen prydd av allergichock i form av exem. Djävulska knottror men nu är det nästan borta igen. UNDERBART!
Sjuksyster håller där drenaget syddes fast i min hud, allt framför var inuti min kropp.
Urinkateter (ovanstående två bilder. )
Är ute och "motionerar" i korridoren efter glädjebeskedet : Hemgång. Det som går- går och det som inte går -går det också (på ett eller annat vis)...
Ha de bra så hörs vi snart igen!
Jag är min egen författare och mitt liv är min saga. Öppna boken och lär känna mig.
Sjukhusdag 1
Jag tycker att livet är lite som en berättelse - som en bok helt enkelt. Ibland händer saker utan förvarning och handlingen tar en helt ny vändning, men det är ju det som gör att man vill läsa vidare. Vem gillar egentligen händelselösa berättelser? En innehållslös bok utan spänning tröttnar i alla fall jag på omedelbart.
Lika så tror jag det är med människor. Ju rikare en person är på livet desto intessantare blir personen.
Det är bara acceptera att det kommer svåra stunder i livet, men det är i dessa svåra, ibland nästan omöjliga stunder som man lär sig att uppskatta livet och lär sig vad som är av värde. Man får helt enkelt en helt ny syn på livet.
Visst, ofta har jag känt att min berättelse om mitt liv har varit väldigt tungrodd. Många motgångar, genom många år. Men mitt i allt detta är jag ändå tacksam och jag ska leva och njuta av varje sekund för att just jag har fått chansen att vara mig.
Nu har jag skrivit färdigt ett jobbigt kapitel i mitt liv och ett
nytt oskrivet kapitel ligger framför mina fötter.
Jag är tacksam över att få hålla i pennan och skriva mitt liv.Jag har världens bästa familj och vänner att dela min historia med och jag kan inte nog säga hur mycket jag älskar er.
Nu är jag på sjukhuset. Jag har första klass med fönsterplats och KS helikopterplatta precis utanför fönstret haha... Tyvärr fick jag nitlotten att dela rum med en väldigt sjuk " Agda 80" (?) som rosslar, stönar, hostar, sluddrar och har ont. Ni tycker säkert inte det låter farligt men för mig som ogillar sjukhus (japp, jag ogillar. Det är fult att hata. Eller jo visst fan kan man hata, men jag vill inte påstå att jag HATAR sjukhus... det känns lixom fel då dem finns till av en bra anledning.) Jag kommer sända iväg ett mail till Gud där jag kommer be att hon inte dör i natt... För jag ogillar ju sånt som har med döden att göra. FUCK döden, go to hell!
Nä gud detta blir det inget vettigt av. Jag känner hur jag snart kommer spåra ur och hamna på villovägar i min hjärna. Inget mer svamel, bara en liten inblick i hur jag har det här på sjukan:
- Jag fick riktig sjukhusmat: Potatismor (pulver) och kokt fisk. Mummssssss..... eller inte...
- Jag har duschat: Tvättat hela kroppen och håret i nått bakteriedödande. Jag fick en tvättsvamp som jag skulle använda (glömde fråga varför), men den glömde jag såklart bort... Hittade den under handduken när jag var klar.
- Jag har vägt och mätt mig. Med stadiga 64 kg och 173 cm lång står jag stabilt med båda fötterna på jorden. Jag kommer tydligen gå upp i vikt på grund av alla vätskor som dem kommer pumpa in i mig... Sedan ska tydligen det gå bort. Tacka f-a-n för det, lite trist att rulla härifrån..
- Vanliga blodprov togs som vanligt.
- Spruta i låret för att förhindra blodproppar (kommer få denna spruta dagligen i 10 dgr efter operationen.)
- Kirurgen har ritat på min mage där dem kommer lägga snittet, lika så märkte stomitanten ut var bajspåsen ska sitta. På tal om Stomi-tanten. Hon var på sitt allra bästa humör idag. Aldrig sett henne gladare! Hoppas denna glädjeyra består!
Nu ska jag snart se några avsnitt av Sex and the City (som jag har fått låna av underbara Lisa <3) i väntan på min sömntablett.
Btw. Jag måste nog vara den enda tjejen som inte sett ett enda avsnitt av denna omtalade serie... men nu ska det bli ändring på det! Nu jäklar ska det nötas! Till detta filmmys avnjuter jag massa proteinshakes som jag ska dricka av under kvällen/ natten i väntan på sömntablett! shiii va jag kommer va kissnödig!
BILD
Utmärkt var snittet kommer läggas samt en markering var dem kommer lägga min stomi (pricken på höger sida på magen.
Öjöjöjö, nu blev jag nervös igen hahaha. Herregud, aja skrit samma. Imorn är det värsta över hoppas jag... då är det bara rehab som gäller!!!
God natt världens finaste människor <3
Hopp
Jag vandrar ensam i en mörk tunnel, helt utan val, bara en lång väg att gå. Det har känts hopplöst och allt för många gånger har jag velat vända om. Vända om till helvetet och smärtorna, bara för att jag är för rädd för att se vad jag har framför mig.
Först nu ser jag ljuset som väntar på mig långt där framme och det får mig att orka gå framåt.
En ljus framtid som vill mig väl.
Hjälp vad det tar emot för mig att sätta mig ner och skriva. Jag har så svårt att samla ihop och sortera mina tankar. Lika så har jag svårt att uttrycka mig. Fast vad är det egenligen jag ska försöka uttrycka? Jag känner ingenting längre. Eller jag vet i alla fall inte vad jag känner. Återigen har jag sopat allt under mattan: Ser jag "det" inte och känner inget så finns "det" inte. Trist att verkligheten är aningens tuffare.
Jag om någon borde ha lärt mig att det inte går att skjuta på problem genom att förneka dem eller inte tänka på dem.
En del av mig är livrädd och tycker att tiden går alldeles för fort. Herre gud, jag blir inlagd om 3 dagar och operationen är redan om 4 dagar. Jag känner mig inte alls redo. Fast återigen; redo...? Redo för vad? Hur kan jag någonsin bli redo? Det är det här med stomi som oroar mig mest. Jag är jätterädd för att jag inte ska klara av det. Jag är så oerhört äckelmagad. Jag har heller aldrig kunnat se sjukhusprogram där dem opererar eller se blod som pulserar eller benpipor som sticker ut. Hur ska jag då klara av att sköta om min tarm och se den som en naturlig del av mig?
Det är inte naturligt att ha tarmarna stickandes ut på magen. Jag vill var naturlig och vanlig. Jag vet att det bara är provisoriskt men för det känns det inte mindre obehagligt med inävor på utsidan..
Tror det bästa jag kan göra är att bara släppa och acceptera, allt kan man inte förstå.
Den andra delen av mig tycker att tiden går i slow motion. Den delen är trött på att ha ont och vill bara ha hela den här mardrömmen ur världen.
Som jag tidigare har skrivit vill jag ha koll. Jag HATAR att slängas mellan känslor, då känns det som att jag tappar kontrollen. Jag vill ha kontroll. Jag hoppas att den delen av mig som vill ha det här ur världen så snart som möjligt, tar överhand och den andra ångestdelen dör ut. Jag vill inte sitta fast emellan mina känslor.
Helst av allt hade jag att dem bara sprutade in någon slags dunderkur i min tarmkanal som frätte bort dessa jävla polyper. Hur bra och underbart hade inte det varit?
Nu bråkar min mage mer än vanligt. Det är som att tarmarna har på känn att deras dagar i min kropp är räknade och med mening gör det extra jävligt för mig. Det är riktigt mysigt att ha känslan av tarmvred dagligen. Samt behovet att spy för att smärtan är så stark.
Jag önskar ingen person denna mardröm och som tur var är snart min mardröm slut. Hoppas jag :)
Hur som helst, nu lite uppdatering gällande sjukhus-häng:
I tisdags, 17jan, träffade jag min sjukgymnast och en sjuksköterska, båda två var supermysiga.
Sjukgymnastens prio 1 är att få upp mig sittandes i sängen och blåsa luft genom ett rör, detta för att få upp vätskor och släm ur lungorna för att undvika lunginflammation. Hon kommer också se till att jag kommer på benen så fort som möjligt, för att få fart på tarmarna och undvika proppar samt tarmvred. Jag kommer tydligen ta hjälp av en slags rullator att stödja mig mot. Hehe, det ni! Somliga av oss åldras snabbt må jag säga ;)
Vad gjorde jag inne hos sjuksyster egentligen? Jag minns faktist inte rikigt. Åter igen slog jag på autopiloten i min kropp och begav mig till en trevligare plats, långt ifrån min verklighet. Jag vet att det är fel att fly ifrån problem och sådant som är jobbigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag minns iaf att jag tyckte hon hade ett snällt ansikte.
Hur som helst. Tillslut med lite övertalning tar mamma, jag och sjuksyrran hissen upp till avdelningen där jag kommer vakna upp efter operationen samt spendera kommande vecka på. Jag själv var av den uppfattningen att ju mindre jag vet -desto bättre... men men :)
Väl uppe på avdelningen möttes jag som tur var inte av några hasande zombies i korridoren. Inte en enda patient i sikte! YES!
Igår, 19jan träffade jag den jävla stomi-kärringen igen. Ursäkta uttrycket, men denna dam ogillar jag skarpt. Hon var med när jag träffade kirurgen (13/1) och allt var så jävla omöjligt enligt henne.
Hela hon utstrålar verkligen en negativ energi. Jag brukar ta det lugnt men med mina tårar brännandes och en jävla kärring framför mig såg jag rött och tänkte mordiska tankar om denna lilla osympatiska, vresiga, feta jävel. Aldrig någonsin att jag kommer vilja ha med henne att göra. Jävla bajskärring rent ut sagt.
Klockan 13 var det möte med narkosläkaren som stod på tur. I väntrummet möttes vi (jag, mamma och mormor) av denne man. En 160 cm lång (kort!) spaghetti-man a la 25 år (okej lite äldre säkert men han såg inte ut att vara en dag över 20! ) :)
Han var riktigt rolig och lättade upp mitt sinne som stomikärringen så noggrant knöglat ihop och stampat på. Så här satt jag skrattades, fortfarande med rödgråtna ögon och helt rödprickig i hela facet och tyckte att livet åter igen lekte. Han fick det hela att låta som en helt vanlig dag i mitt liv och han svarade så bra på mina, mamma och mormors frågor. Jippie, ännu en dag avklarad. Nästa gång jag träder in genom sjukhusets entre är för operation. Nu finns det ingen återvändo, nu kör vi!
God natt.
En lång vandring börjar med ett steg... Operation 24/1 2012
Ju fler steg jag tar, deto närmare kommer jag mitt mål, dag för dag och desto fler lämnar jag bakom mig. Några minnen bra, andra lite jobbigare men gemensamt för dem alla är att det är dem som har format och gjort mig till den jag är idag.
Åh, jag kan inte minnas när jag var så här glad sist! Äntligen operationstid! Äntligen fick jag träffa min kirurg! ÄNTLIGEN fick jag svar på alla mina gnagande frågor!
Snart är allt det här ett minne blott. Ingen smärta, inget blod, inga spyor, inga panikattacker och gud vet vad.
Jag tycker jag har haft mycket oflyt genom livet, men innerst inne tror jag det finns någon som vill mig väl. Någon som vill bevisa hur mycket jag faktist är kapabel att klara av och minst sagt, idag hade jag verkligen turen med mig. Mitt livs bästa FREDAGEN DEN TRETTONDE! Äntligen, som jag har väntat!
Tror säkert jag kommer panika innan operationen men idag kan fan ingeting dra ner mig i dyn!
Tänker faktist inte skriva mer idag utan låter bloggen vila tills jag är tillbaks på sjukhuset den 17e för att träffa stomiläkare, narkosläkare och vad alla dem nu heter...
Pappa kom hem igår, om så bara för en kort stund. Älskar dig <3 Att du kom hem betyder otroligt mycket för mig. Ses snart igen!
Tack och god natt säger jag till världens bästa familj
och vänner.
Dance fucker, dance
"Livet är som ett kortspel. Du bestämmer inte själv vilka kort du får, men du kan välja hur du ska spela dem."
Detta ordspråk är verkligen klokt. Livet har sin gång och våra öden kan vi sällan själva styra över.
Det enda vi kan göra är att göra det bästa utav situationen.
Som jag tidigare skrev så älskar jag livet. Om det var möjligt skulle jag trycka på pausknappen ett tag (typ helst för evigt) eller spola fram några kapitel för att se vad framtiden har att erbjuda- OM den överhuvudtaget existerar. Usch vad jag inte gillar att tänka på framtiden... Det känns helt enkelt för självsäkert och ovisst. Man vet aldrig när livet spelar en ett spratt.... Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och det har jag bittert fått erfara och det är inte alltid vi kan påverka det hela.
Vi kan egentligen bara hoppa på tåget och hoppas på det bästa (...och viktigast av allt: Håll i dig hårt och trilla inte av ;) )
I morgon ska jag som sagt träffa kirurgen och en kurator. Jag tycker det ska bli skönt att snurra igång rouletten och låta mitt livs spel börja (hoppas jag har turen med mig).
Hoppas på att få min operations tid också eftersom jag då, dag för dag kommer närmare dagen då jag är frisk och hel både i kropp och själ.
Konstigt egentligen det här med chockfaser... Man anpassar sig till så jävla mycket.
Tidigare när jag tänkte på min sjukdom, operationen och stomin så ville jag verkligen dö. Helt 100% ärligt, jag var livrädd och ville inte beblanda mig med den här skiten.
Visst, det kommer fortfarande jobbiga stunder dagligen men jag har lärt mig att hantera dem och dem stannar inte lika länge som dem gjorde förut. Det hela påminner om en viddpust som stormar upp, för att sedan vara helt borta.
Tror mitt lugn också beror på att jag inte har varit på sjukhuset på länge och har fått ett avstånd från det hela. Det känns inte som att det gäller mig längre, allt är bara så overkligt. Får se hur det går i morn. Psyket får verkligen sig en ordentlig törn, men jag har bestämt mig för att gå hel ur det här. Det som inte dödar mig gör mig fan bara så mycket starkare...
Jag har börjat ta långa promenader på kvällarna. Jag älskar det! Bara jag och mörkret. Det skyddar mig från omvärnden och jag får gå för mig själv och vara ledsen eller drömma utan att någon ser mig och ska försöka leka psykolog.
I mörkret är alla lika och det känns som att man inte är lika utsatt för omgivningens klor.
Jag går utan egentlig plan, benen bara maler på. Igår när jag var ute och gick strömmade "You´re gonna go far kid" ut genom lurarna. En låt som ligger mig varmt om hjärtat och hela min kropp hamnar i något slags lyckorus. Konstigt vad lite musik kan göra!
På tal om att "gå långt". Jag kommer ta med mig kameran till sjukan. Jag tänker långsiktigt och fokuserar därför på tiden då jag är friskt och mår bra. Jag tror att jag kommer känna mig så stark efter allt ja gått igenom. Men som sagt, livet är fullt av toppar och dalar och när jag känner att jag ligger på botten kan jag plocka fram mina minnen från den här jobbiga tiden och få kraft att simma upp mot ytan.
Inte för inte som man säger ; Inget ont som inte för något gott med sig" haha, jag har verkligen lärt mig vad som är av värde här i livet!
Pappa komme hem idag (tror jag..). Jag längtar efter honom så otroligt mycket. Pajjade dock min mobil igår, så otroligt irriterande. Nås numera med röksignaler..
Det är helt galet vad beroende man är av teknik. Numera behövs egentligen ingen planering. All info finns i mobilen. Glöm busstabeller och bokningar hit och dit. Du kan kolla allt sådant på vägen...
Undrar hur många i vår generation som kommer vara förtidspensionerade (bortsett från de som redan dött av hjärtattack...) ?
Looking for someone to trust, without a fight
Okej, jag låter typ hög men jag älskar att snacka sjukt osammanhängande. Folk fattar noll och ingenting. Men mitt liv är lite så, helt enkelt svårt att förstå sig på. Allt virvlar runt. Totalt omringad av Kaos.
Så många frågor. Så få svar. Så många tankar smyger sig på. Så lite hjälp. Så ensam. Så skamsen och förtvivlad. Jag fick min dom men ingen hjälp. Nog för att jag kommer få stöd och hjälp innan och efter operationen, men det är nu jag är rädd, det är nu ångesten äter upp mig från insidan. Det känns som att jag inte känner mig själv längre. Jag behöver lära känna mig själv igen. Läkaren vet så mycket mer om mig än vad jag gör. Jag vill OCKSÅ VETA. Jag vill veta EXAKT vad som kommer hända med min kropp och vad som kommer förändras.. mer än det jag redan vet så klart... men det känns som att jag har NOLL koll. Dem lämnade mig en dom, en tidsram jag aldrig någonsin kommer förstå. Tur att jag har världens bästa familj och vänner som håller i mig när det blåser.
I och med min blogg, har jag också insett vilka som är mina vänner. Förstår att folk blir rädda när dem inser den sanning jag dealar med varenda dag. MEN HALLÅ! Om ni tycker det är obehagligt. Hur obeghagligt tror ni inte jag tycker det här är? Jag skäms. Jag känner mig äcklig. Jag känner mig utlämnad och maktlös.
Att folk vänder mig ryggen visa bara att dem inte är värda att lägga ner energi på. Jag behöver omge mig med riktiga vänner. Människor som inte dömer mig och som älskar mig för den jag är.
Det var lite tanken med att lägga bloggen på min FB. Jag ville släppa bomben och se hur många som står kvar.
Shit, på tal om bomber. Jag drömmer så störda drömmar numera.
I natt drömde jag att jag var tillbaks på Österskärsskolan och stod och kollade på en flyguppvisning. Uppvisningen hölls mellan husflyglarna. Hela skolgården var fylld med vatten, så vi- publiken alltså, stod i vatten upp till knäna. Två helikoptrar står och hovrar ovanför vattenytan. Plötsligt börjar den ena helikoptern "spinna" runt och slår emot ena husväggen. Jag och resterande folk runtom mig inser att helikoptern kommer krascha, så vi springer för livet. Jag och min lillebror gömmer oss bakom en vägg på skolan. Jag ser explotionen, den ser typ ut som en explotion orsakat av en atombomb och tryckvågen stormar emot oss. Jag säger till min lillebror att hålla andan och bluda. Sedan vaknar jag upp.
Live fast, die young
Upp och ner ner och upp. Usch. Mitt psyke är fan ostabilare än en jävla trasig hängbro. Bron har stått emot vind och blåst genom många år, repen är nötta och torra. Jag står mitt på bron och tyngden på mina axlar får snart repen att brista. Mmm jag vet, stört positiv. Pendlar mellan hopp och fötrtvivlan. But HEY that´s my life. Eller som Kurt Cobail sa en gång i tiden: I´d rather be hated for who I am, than lovet for who I am not. "
Folk ska alltid ha så mycket åsikter om andra. Så jävla onödigt. Slå på Michael Jackson, Man in the mirrow istället. Så klok låt.
Ibland, eller rätt ofta, önskar jag att min hjärna gick att styra med on/off -knappar. I alla fall få möjlighet att dra ner tempot lite. Det skulle göra mig så jävla gott att bara kunna varva ner, om så bara för en liten stund.
Jag har en drömbild i mitt sinne där jag föreställer mig att jag ska genomgå nån typ av skönhetsoperation. Denna tanke är min enda glädje och jag inbillar mig att jag själv har valt att lägga mig under kniven. ... men sen slits jag tillbaka till min verklighet och fastnar åter i skräckens klor.
När jag var liten har jag alltid ätit MASSOR och alltid SLÄNGT i mig maten... vilket självklart resulterade i att jag låg på golvet i vardagsrummet och vred mig i smärtor för att jag ätit för snabbt (och mkt). Så jävla bränd tjej... Men vad gör man inte när man älskar mat? Jag insåg att ju snabbare jag åt desto mer hann jag stoppa i mig innan mättnadskänslan tog överhand.
Mamma påpekade alltid för mig hur illa jag gör min kropp och sa att jag kommer få stomi om jag inte "aktar mig" Ödets ironi, eller hur hahahahahahahha. Kul. Skitkul. Komiskt nog så är FAP inget jag "orsakat själv"... som om det spelar någon roll nu. Same shit hur som helst.
Dem ska göra tester för att se hur jag fått sjukdomen. FAP är antingen genetiskt eller så har nån kromosom muterat skiten... Får se vad resultaten säger.
Jag har varit glad typ hela dagen, kan bero på vädret... who knows..?
Det är just detta som är så jobbigt att pendla hit och dit. ... Ena minuten är jag glad och minuten därefter rasar min värld samman. Pallar inte humörsvängningar. Jag tycker det är enklare att bara vara statisk i nån känsla. Att var arg tycker jag är befriande, då känner jag mig stark och allt är så enkelt... , men helst av att vill jag så klart vara glad. Helst SKITGLAD!
Det är nog min svaghet här i livet. Jag är antingen svart eller vit, några grå kontraster exiterar inte i mitt liv. Antingen är jag av eller på. Antingen är du omtyckt eller så gillar jag dig inte alls. Få personer går mig sällan oberörd förbi. Antingen är det rätt eller fel det som sker. Jag älskar förändringar och älskar att ha saker att se fram emot, annars blir jag snabbt uttråkad. Rädd för att tappa bort mig själv någonstans på vägen har jag alltid full fokus framåt, livrädd att stanna upp.
Som jag skrev tidigare ska jag träffa kirurgen den 13:e... Jag skummade runt i kalendern idag. Blicken fastnade självklart på den 13:e.. Hahahah tackar min lyckliga stjärna för att jag bara ska TRÄFFA kirurgen. Jag hade tvärvägrat att opereras den 13:e... Med mitt flyt lägger man sig inte självmant på operationsbord den dagen.
Fredagen den trettonde, för snart 4 år sedan smashade jag bilen i hög fart. Ambulansmannen ansåg att jag och min vän som satt med i bilen skulle åka och köpa en tisslott för att vi haft sådan tur. Han sa att vi borde vara döda.
I den stunden hade jag en skyddsängel på min axel. Var är denna lilla varelse idag?? Är skyddsänglar någon typ av förbrukningsvara??? Sjukt orättvist då katter har nio liv...
Kedjan är svag då länkarna felar
Rädsla
Att släppa taget och våga lätta på kontrollen är inte lätt. Att inget bör tas för givet,
har jag lärt mig genom livet.
Jag vill kunna chansa och ta risker, men det är inte lätt då allt runtomkring mig brister.
Jag är van att plocka upp spillror av mig själv, som så många gånger förut.
Vad för grund ska jag bygga för att detta ska få ett slut?
Så många tårar fallit har, ännu är dem allt för många kvar.
Det finns många roller för en människa att spela. Det är så jag lärt mig leva. Folk som korsar min stig ser jag som tidsfördriv, livrädd att glömma att det här är mitt liv.
Jag kan inte stanna, är van att tassa runt på tå, ut ur ditt liv innan du hunnit förstå.
Så rädd att fastna och släppa någon in på livet.
Liksom en vind långsamt ebbar ut långt bort i ingenstans, lika kallt viner vinden i mitt bröst. Bortom fjärran hör jag en röst och det är med den i mitt öra jag finner min tröst. Men inget är för evigt, allt underbart är kort, därför inte konstigt jag längtar bort.
Du var min första kärlek och jag såg det självklart att det alltid skulle vara vi, men vi tog allt för givet och det var därför jag tog klivet. Jag har lärt mig en läxa om att ge och ta, hoppas du gör det en da´
Åter igen står jag här förtvivlat, i en tävling jag förlorat.
Jag släppte taget och lättade på kontrollen, men återigen vet jag att inget bör tas för givet, detta skall jag minnas genom hela livet.
Nytt år, nya tag
Vill börja med att säga gott nytt år och en god fortsättning !!
2011 var verkligen inte mitt år.. for sure. Känns så himla skönt att det är nytt år och jag får chansen att ta nya tag. Visst känns det fortfarande som att jag klättrar i uppförsbacke men den känslan ligger nog till grunden för att jag fortfarande står och trampar på ruta ett... men snart sätter operation och grejor fart. Ska träffa kirurgen den 13/1-12. Nästa vecka alltså hoppas jag får min operationstid då!
Usch är allt jag kan säga. Vill fortfarande inte opereras, men vad har jag för val? Jag har inget val. Det stör mig också så fruktasvärt. Jag kan inte bestämma över min egna kropp. Jävla skitkropp.
Läkaren ringde för någon vecka sedan och sa till min mamma att jag är alldeles för psykiskt ostabil för att opereras i nuläget. Han ville skicka iväg mig till psykolog för att få mig mer positiv till det hela. Hehe, hade nog att göra med att jag vrålade i hela korridoren på sjukhuset att jag skulle ta mitt liv om dem sätter stomi på mig.. Nu har chocken typ lagt sig. Det har dock till viss del att göra med tabletterna jag knaprar men känslan av overklighet finns fortfarande där. Krampen i bröstet som hugger som knivar och känslan av att inte kunna andas är mina bästa vänner om nätterna. Dem kramar luften ur mig och håller om mig så hårt. Jag kallar dem ångest och skräck. Tillsammans blir dem herr och fru panikångest.
Men herre gud, "psykiskt ostabil" , klart jag är ostabil. Jag är rädd. Skiträdd! Ingen människa i världen kan få mig att bli positiv till detta. Jag har inget val och jag vill ha operationen ur världen. Är så jävla trött på att vara sjuk och må som jag mår. Kuratorer kommer jag hänga med o snacka oavsett, så varför skjuta upp min operation när jag ändå inte har nått val mer än att välja cancer vs operation.
Jag vill bara bli frisk, inget annat står högre i min önskan. Eller jo - möjligheten att spola tillbaks tiden och ge mig möjlighet att stanna där för gott. Jag vill inte ha det här livet. Allt är ändå förstört. Vad fan mer kan jag egentligen råka ut för. Herre gud, det finns så mkt jag skulle vilja radera ut ur mitt liv. Jag önskar att livet var som en film. När det är obehagligt kan man bara spola förbi och se det lyckliga slutet. Jag hoppas att mitt liv får ett lyckligt slut. Just därför kan det fan bara bli bättre. Jag hoppas att 2012 blir ett bra år för alla!
Ensamhet
Känslan att falla fritt
Undersökningen i morse blev inte som jag hade tänkt mig. Eller jo... jag hade på känn hur det skulle gå men man säger ju att hoppet är det sista som överger människan, hehe komiskt nog. Vem är idioten i det påståendet??
Jag är så jävla trött just nu. Hela dagen har varit en jävla grå dimma. Peppad av mig själv o positiva personer i min omgivning åkte jag iväg till undersökningen för att gå mitt öde till mötes.
Undersökningen gick snabbt och resultatet var solklart. Inte heller min ändtarm går att rädda. Cancerrisken är för hög och polyptillväxten alltför aggresiv även i den. Jag bönade och bad och frågade läkaren "Går det inte att bara bränna bort polyperna??!" Svaret blev självklart nej. Vad fan hade jag förväntat mig.
Så här står jag nu. Operationen sker i januari -12. Stomi-påse och bäckenbottenresorvar (eller hur det nu stavas) kommer jag fängslas fast med. Läkaren berättade att efter operationen kommer mina chanser att bli gravid vara minimalt små. Vet att det är fånigt men faaan inte nog för att dem skär upp hela min mage och jag kommer märkas för livet med ett fult ärr över hela magen. Jag kommer berövas gåvan att kunna få barn på naturlig väg. Tycker helt ärligt att det är piss och helvete.
Efter dagens besked ligger jag åter igen på asfalten och chippar efter luft, så ensam o naken, vettskrämd och ledsen. Jag känner mig så maktlös. Är så trött på att va stark. Är så trött på att kämpa. Det känns som att jag är fast i kvicksand.- Ju mer jag kämpar emot desto snabbare sjunker jag. Orkar snart inte mer. Råkade nämna för läkaren om mina tankar svarta. Läkaren började gagga med sin jävla äckliga pedagogiska röst om ditten o datten och talade om hur ung jag är och påtalade att jag har hela livet framför mig. Men va fan jag är så trött på att kämpa. Om livet ska fortsätta såhär till jag är gammal o grå ger jag upp redan nu. Är så trött på att kämpa för gäves. orkar inte med äckelpositiva idioter som ska komma o tala om för mig hur underbart o vackert livet är nu. Han skrev hur som helst ut något antidepresivt. Jävla idiot, som om några lyckopiller skulle förändra min situation och få mig på bättre tankar.
Vet att man ska va stark. Omgivningen förväntar sig det. Så är det bara. Allt ska alltid vara så jävla bra och om det mot förmodan inte är det så ska man vara någon jävla martyr som sliter o har glöden igång ändå, en riktig hjälpte och kämpe. Varför ska man alltid behöva eller försöka vara så jävla duktig och positiv och låtsas vara någon man inte är? Allt detta för att göra omgivningen glad? Jag är inte stark. Varför förväntar sig alla det av mig? Jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att alltid bli besviken. Besviken på mina höga förhoppningar om att allt kommer bli bra. Jag är trött på hurtiga ordspråk som: "Allting kommer lösa sig till det bästa" eller "allting har en mening" . Vad fan är meningen med det här???
Mina vänner o familj säger att dem förstår att jag är ledsen och mår dåligt men det räcker inte. Jag är ensam. Så jävla ensam och rädd. Jag känner mig fångad och ingen kan nå mig. Det är jag och mina känslor. Så inslutna i varandra, så långt ifrån dit ingen kan nå. Jag har ingen att dela mina känslor med för ingen förstår mig.
ATT FÖRSTÅ och ha förståelse är två skilda ting inser jag nu. Det gör mig så rädd, det är bara jag och min kropp.
Ledsen om jag låter gnällig med det är just det jag behöver få vara just nu.Idag är en sådan dag. Med all säkerhet inte den sista Är så innerligt ointreserad om att bry mig om vad andra anser om mig. Den här bloggen är som sagt till för mig att få rensa bland tankar och för en gångs skull skiter jag högaktningsfullt i vad omgivningen tycker & tänker om mig. Jag får gnälla exakt hur mycket jag vill!
Ska sova nu och drömma om en varm och solig plats långt långt härifrån. Låt mig fortsätta drömma
Fast i en sjuk kropp
När orden inte räcker till
Har haft den här bloggen i lite mindre än en vecka men har inte kunnat skriva ett ord. Har så många tankar och känslor inom mig att jag jag inte vet var i högen jag ska börja rota. Men nu finns det ingen återvändo. Startskottet kom nu på kvällen då jag fick ett mail av en gammal barndomskompis som undrade hur jag mår. Vad svarar man på en sådan fråga? Jag är så innerligt trött på alla ytliga frågor och på allt kallsnack. Standardfrasen för svensson är ju fan " jo det är bra, hur är det med dig?"Men i själva verket bryr man sig inte ett skit. Blir så jävla trött. Varför är alla så ytliga??? Jag är fast i en sjuk kropp. Det är inte svaret man vill ha på en alldaglig standardfras som inte betyder ett piss. Frågan "Hur mår du har helt klart förlorat sin mening för mig.
Jag har en förmåga, eller kanske snarare borde kalla det för en vana- en ovana, att alltid hålla saker inom mig. Tillslut bubblar allt över och jag får svårt att hantera alla problem som väller upp. Ändå gör jag samma misstag gång på gång.
För att få ett slut på den dåliga vanan gör jag ett försök i att uttrycka mig skriftligt. Därför startar jag denna blogg. Likaså kan mina vänner ta del av mina känslor och följa mitt liv i med och motgångar.
Lite trist start på den här bloggen måste jag medge hehe men man vet aldrig när livet spelar en ett spratt...
Så hur mår jag?
Jo jag mår piss och helvete. Har tydligen en sjukdom som heter Familjär Adenomatös Poltypos.
Tyckte att mitt liv äntligen hade börjat vända, jag hade äntligen vind i seglen och en klar framtidsbild om var jag ville bli. Jag lämnade Stockholm för att komma bort från ett trasigt förhållande och få börja om på ny kula. Trodde flytten ooch studier nere i Malmö skulle bli startskottet för ett nytt liv men icke. Istället för ägna tid för studier låg jag i fosterställning i min säng, helt isolerad från omvärlden, varvat med att hänga på toa o skita blod alternativt spy , för omväxlings skull. Jag har alltid trott att min snabba mage o många toabesök berodde på snabb ämnesomsättning men icke...
För att göra en lång historia kort så berättade jag för mamma om mina magsmärtor o allt däromkring o det var början på något jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag har alltid haft kännslan av "odödlighet" men här fick jag ett ordentligt uppvaknande. Gick till tant doktorn som kontaterade att ja hade extremt långa järnnivåer och att mina reservdepåer var så gott som tömda. Får sedan en tid tillbaka järninjektioner två gånger i veckan..
Min dumma jävla läkare avfärdade helt mina symptom om blod i avföringen med att " du har antagligen analsprickor eller hemmoroyder alternativt magsår.... jävla idiot är allt jag kan säga.
Jag har verkligen min mamma att tacka för att hon stod på sig o krävde gastro- endo- skopi o allt va dem heter... o här sitter jag nu med cellförändringar i tjocktarmen... 22 bast. KUL
Har så svårt att smälta allting.
Personer i min omgivning säger till mig:Var glad, du har inte hunnit få cancer....
...VAR GLAD....?!
Jag ÄR glad och tacksam över att jag inte har cancer men det är så jävla enkelt för alla andra att säga att jag ska va tacksam. jag ÄR tacksam men det här är heller inget jag har valt o jag vill ingket hellre än slippa den här skiten och BARA VA FRIIIIIISK
Inser verkligen hur tacksam man ska vara för att man är frisk... jag har alltid klagat på mitt utseende...: jag har ingen käklinje, jag är gigantisk, tjock o alldeles för lång .. alltid haft komplex över min mage som vilken tjej som helst. Efter att ha pratat med doktorn om min kommande operation där dem ska öppna upp stort sett hela magen känns lite överflödigt fett på min mage helt ovässentligt. Man ska va glad för att man själv o folk i sin omgivning är frisk och mår bra.
Hursom... I morn är det dags för den sista endoskopin... Jag har tydligen en polyp i ändtarmen och den är avgörande för vilken operation dem ska göra på mig. Jag hoppas o ber att den sitter så pass bra till att den ryker med när tjocktarmen avlägnas. Vägrar stomi !!!!!!!!!!!!!!!!!! Har fastat sedan igår och allt jag tänker på är en fet stor jävla pizzza. MUMSSS!! Men i morn får jag äta mat igen!!! Tror fan mat är bland det bästa som finns!!!
Ska sova nu o ladda batterierna inför en krävande morgondag <3
